The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience pt 2

Om man fullföljde Fredrikas fantastiska helgplan skulle man komma upp i elva mil och elva rätter totalt. Jag lyckades med det sistnämnda i alla fall. I söndags vaknade jag nämligen i Skivarp med en ömmande häl och haltade således ner till frukosten, och jag kände mig inte alls redo för ytterligare drygt 55k.

Men för tusan. Man måste ju prova. Så efter en lite småtråkig frukost (med tillhörande historielektion från gästisägaren - han var en glad liten man som tyckte om att berätta massa saker om mullbär och häkten. Rätt så underhållande.) så svidade vi upp oss i löparstass och klev ut i solen. Skaran var något decimerad och tankarna kring vägval och distans gick åt lite olika håll. Håkan och Leffe ville springa i skog och ville ta en nordligare väg. Maria R och Stefan ville springa fort, såklart. Själv ville jag att kroppen skulle vara hel när jag kom hem, så jag umgicks med tanken att springa till Tomelilla och därefter låta någon form av rullande transportmedel forsla mig till Brösarp.

Söndagens gäng - Zingo, Håkan, Leffe, Cecilia, Barbro, jag, Thomas, Maria R, Carina och Stefan.

En liten closeup på Maria R som sprang helgens alla drygt elva mil i fivefingers!

Vi påbörjade dagens färd. Och för den som undrar hur det är att springa dagen efter man varit ute och sprungit i över sex timmar så kan jag säga att det var stelt. Om jag i vanliga fall tar fem kilometer på mig att komma igång så tog jag åtminstone en mil på mig den här gången. Och innan jag ens hade sprungit så långt hade jag bestämt mig för att lämna walkover på dagens etapp. När jag beskrev mitt onda för Benet och Cecilia så dök termen plantar fasciit upp i samtalet, en term man verkligen inte vill använda i samma mening som ens egen häl. För att inte göra ont värre bestämde jag mig för att när min fina lilla ultralöpargrupp svängde till vänster för att ta sig upp mot Tomelilla så fortsatte jag rakt fram med byn Svarte som mål. Där gick Pågatågen förbi och jag skulle med lätthet ta mig till Ystad för vidare tranport upp till Brösarp.

Platta Skåne. Lång raksträcka, grön åker på båda sidor, ibland en brun, och med jämna mellanrum en by. Ungefär så.

Ensamlöpare från och med Snårestad.

Sagt och gjort. Det var inte lätt att se Håkan, Leffe, Zingo, Cecilia, Benet och Barbro springa åt rätt håll och inte följa efter själv. Jag hade så gärna velat fortsätta! Men det hade inte gått, jag var bara tvungen att inse det.

Bredvid ett vindkraftverk några kilometer senare hittade jag en liten gård med en pratglad bonde som jag stannade till hos och lånade toaletten. Han ville sedan muttra lite om väder och vind och sus från verket och jag lyssnade snällt medan jag drack vatten. Vinkade sen hejdå och rätt var det var såg jag havet. Svarte låg precis vid vattnet, och mina ögon tårades nästan så vackert var det. 13 kilometer var sprungna och jag kände mig plötsligt pigg. Havet har den effekten på mig tydligen. Ett Pågatåg lämnade stationen just som jag passerade spåret, och jag tänkte att vafan, Ystad är bara sju kilometer bort, det är väl lika bra att trava på! Så det gjorde jag. Hälen mådde dessutom bättre, och jag kunde inte motstå en löptur längs med vattnet och i den strålande solen.

Svarte. Jag kunde lätt tänka mig att bosätta mig i nåt av de här husen...

Vackra havet!!

För övrigt får man pausa mycket när man är ultra. Och kasta lite macka.

Med tre kilometer kvar ringde Håkan och kollade läget. Han och Leffe var någonstans i en skog och tänkte sig att de skulle springa några kilometer till och sedan slå sig ner i solen och vänta på skjuts. Jag fick gärna åka med om jag ville, skjutsen skulle utgå från Ystad. Min enda uppgift var att hitta några flaggprydda kanoner på en gräsmatta och stanna där tills en blå bil dök upp.

Jag kom in i bebyggelsen, mötte några Ystadcyklister och fattade sedan inte var jag var. Frågade en snäll cyklist var de hade lagt kanonerna nånstans och fick veta att det bara var att ta till höger och sedan rakt fram. Och jag sprang och sprang. Inga jädrans kanoner såg jag. Inte ens en gräsplätt. Och gud vad sugen jag var på glass! Jag var så uppfylld av mina tankar på körsbärsglass från SIA att jag sen höll på att missa de dära kanonerna när de var mitt framför mig. Tvärstopp blev det då, och klockan stannade jag på prick 20 kilometer. En nätt liten återhämtningsjogg sådär dagen efter mitt livs andra ultra.

I det lilla vita huset i mitten kan jag också tänka mig att bo.

Den blåa bilen innehållandes Håkans underbara mamma kom sedan förbi och jag fick se Ystads knasiga påskpynt i egen hög person (en kycklingdocka i mänsklig storlek upphängd i ett träd till exempel) innan vi for ut på landet för att hitta skogen där Leffe och Håkan satt och häckade.

Väl framme i Brösarp fick jag min äggakaka och en hiskeligt god öl. Liselotte satt i solen och kurerade sin förkylning och de andra var i Kivik och smörjde kråset.

Leffe på verandan. Soft som tusan!

Knappt hade man hunnit tänka tanken "undrars när de andra kommer dyka upp" förrän Maria R kom traskandes uppför trappan, oförskämt pigg. Hon sprang alltså drygt 11 mil under två dagar på sin ultradebut. Sjukt coolt!

Resten av dagen och kvällen gick sedan alldeles för fort. Verandahäng med Leffe, Håkan, traktens alkisar och ett 60-årskalas var vad vi hann med innan det blev dags för dusch och middag. Middagen var sedan gudomlig, och efter det vakade vi ut personalen genom att uggla i baren tills sista servitrisen sa att hon skulle gå hem och lägga sig. Då satt vi kvar en stund till och innan Fredrika lämnade sällskapet för att resa hemåt lovade hon att nästa år blir ännu bättre. Jag vettetusan om det är möjligt, men å andra sidan tror jag vad som helst om den kvinnan.

Hade det inte varit för att jag var tvungen att åka hem och jobba hade jag förmodligen suttit i Brösarp ännu och diskuterat kaffe med Håkan, Full moon race med Barbro eller bara i största allmänhet myst runt i den där sköna atmosfären som det här ultragänget skapade.

Tack alla fina människor för en underbar helg!