The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience pt 1

När jag har skrivit klart det här och nästa inlägg tänker jag lägga ner den här helgen i en liten låda och lägga lådan i ett hörn av hjärnan när jag hittar den lätt. Sedan ska jag plocka fram den då och då och kika lite på minnesbilderna och bara njuta. Jag har nämligen upplevt en av de bästa helgerna i mitt liv!

I fredags stod jag i givakt utanför teatern i Halmstad och skuttade in i Saras och Kenths bil när de kom susandes från flygplatsen. Halland byttes ut mot Skåne och vi stannade till i Båstad och plockade upp ultradrottningen och algprinsessan Fredrika som var arrangör, inspiratör och initiativtagare till den här ultraupplevelsen. En dröm om att visa upp världens vackraste Skåne i vårskrud med hjälp av löpning och god mat var vad hon hade, och det var vad hon förverkligade åt oss lyckliga själar som fick vara med om det här - The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience.

Efter en liten bilfärd hamnade vi i Skanör på ett flådigt gästis med träskor som nyckelring. Maten tog evigheters evighet på sig att bli serverad (en och en halvtimme innan första rätten stod på bordet, och ungefär lika lång tid mellan varje rätt...helt galet), och lite nervöst försökte jag försiktigt klura ut hur folk tänkte sig helgen. Snabba fötter i 5.10-fart eller lagom ultratempo på sisådär 7.00? De flesta verkade luta mer åt det senare, och jag kunde andas ut.

Lax till förrätt - himla gott!

Fredrikas braiga kartor som ledde oss rätt nästan hela tiden

Mitt i allt fann jag mig också lyssnandes på en riktig, självupplevd berättelse av Western state endurance run av Cecilia, som snart firar hundra ultra- och marathonlopp. Så himla coolt!

Natten mot lördagen sov jag inte mycket, i alla fall kändes det som att jag vaknade hela tiden och ville att det skulle vara dags att ge sig iväg snart. Efter en fin frukost och en kort vila samlade vi ihop oss utanför gästiset, klickade igång GPS:erna och påbörjade färden mot första anhalten Trelleborg. Jag hamnade i ett skönt tempo tillsammans med sköna gänget Cecilia, Åsa och Barbro, och efter att ha navigerat lite fel fick vi sällskap av resten av gänget som tagit rätt väg när vi till slut kom ner till vattnet nedanför Kämpinge, och sedan kunde vi följa kusten nästan hela vägen in till Trelleborg.

Snabba-Kenth.

Sara och Maria W.

Ut i hagarna! Cecilia, Håkan, Åsa, Barbro och Leffe.

Vi sprang på fältrittövningsstigar, på åkervägar under vindkraftverk och nyanlagda cykelvägar genom piffiga bostadsområden med perfekta trädgårdar, och sen stod vi plötsligt strax efter tredje kilometermarkeringen i Sydkustloppet som gick från Trelleborg till Smygehuk samma dag. Jag behövde inte vänta länge på att Daniel och Ingmarie skulle dyka upp, för de var såklart snabba som ögat. Ingmarie gick till och med och vann, och Daniel kom trea. Grattis till er båda!

Daniel till höger

Ingmarie!

Efter att ha tjoat och ropat lite för att få gång alla människor som samlat och låtsats vara hejaklack fast de inte gjorde särskilt mycket väsen av sig, så hakade vi på sluttampen av startfältet. Vi hade mat i sikte och bockade och bugade när flaggvakterna stoppade trafiken när vi skulle över till McDonalds. Vi fick många, långa blickar efter oss när vi avvek från banan och gick och beställde hamburgare...

Förvirring i Trelleborgs utkanter. Zingo, Cecilia, Benet, Liselotte, Leffe och Håkan.

Ordning och reda igen! Mot Gislöv!

Gänget var sedan samlat så gott som, förutom Sara och Maria W som gett sig av tillbaks mot Skanör för att hämta vår väskbil, och Stefan och Maria R som rusat på i ett hisnande tempo. Vi tog shoppinggatan genom stan och hamnade sedan fel. Igen. Lite fundering hit och dit och vi var på banan igen, i kanske två kilometer. Sen härjade Garmin igen och sa att nänänä, nu får ni minsann vända! Då hittade vi ett gammalt industrispår i utkanten av Trelleborg som visade sig vara guld värt. Och så var vi på väg igen. Ut på Söderslätt, detta vindpinade helvete. Men ännu väntade åtminstone 15k löpning innan vi fick vindguden emot oss.

Sådärja! 43k löpta!

Någonstans runt 38-39k började energireserverna dippa, och vi började längta efter en mataffär, ett kafé eller vad som helst. Jag drömde om en colamaskin. Vi kom till den lilla byn Klagstorp, och där fanns en ICA-butik. Som hade stängt tjugosex minuter tidigare. Men som tur var fick vi lite frukt av en underbar kvinna som höll på att måla sitt staket på huset bredvid. Humöret var på topp och det var bara att springa vidare. En stund senare passerade jag maratondistansen för andra gången i livet, och kände mig nästan opassande nöjd med det. Och det var efter det som vinden började bli riktigt besvärlig. Borra ner huvudet och bara köra kändes omöjligt, och jag fick sällskap av underbara Benet när jag valde att gå någon kilometer här och där. Vi passerade tjusiga korsvirkeshus och en liten längtan efter att bosätta sig härnågonstans i södra eller sydöstra Skåne började slå rot i mig.

I alla fall. Jag gnetade mig framåt med hjälp av Benet, men till slut tvingades jag släppa honom i den jävulska vinden. Till och med snackglada Liselotte bet ihop käkarna och tjurade något om helvetesvindar när hon knatade förbi mig.

Sen såg jag den! Bebyggelse! Lovad vare gud i höjden! Mina ben började springa av sig själva (jag inbillade mig att jag ökade sista kilometrarna - den allra sista gick i det hisnande tempot 6.15...), och plötsligt såg jag mina löparvänner samlade vid en rosa byggnad - Skivarps gästgivaregård var nådd! Jag har svårt att beskriva känslan av total glädje och tillfredsställelse när jag stannade klockan på exakt 55k. Distansrekord med fem kilometer, och en fantastisk löpardag att minnas för resten av livet.

FRAMME!