Vårrus utan rus

Egentligen är jag inte sådär värst mycket för det här med lopp riktade till det ena eller andra könet. Jag är dessutom allergisk i största allmänhet mot event som beskrivs som "folkfester". Lopp ska vara lopp och inget annat, inget jädra kalas. Dessutom tvivlar jag på att lopp riktade enbart till killar skulle beskrivas i termer som skojigt och kravlöst och folkfest. Lopp för killar är mer svett, slit och lera.

Nåja. För ett par veckor sedan utmanade jag min kollega på morgonprogrammet jag jobbar med i P4 att springa Vårruset med mig och några lyssnare ändå, eftersom just den här typen av lopp faktiskt tilltalar väldigt många av våra lyssnare, och jag var sugen på att få träffa några och se vilka de är liksom. Och så blev det. Så ikväll ska jag rasta benen över fem kilometer i ett någorlunda hyfsat tempo (man vill ju inte komma sist när det är man själv som stått för utmanandet...). Fem kilometer. En knapp tiondel av vad jag sprang i lördags. Helt galet.

Frågan är nu bara hur lätt det är att inte dras med i det allmäna ruset och springa järnet. Jag vill verkligen inte det. Jag vill låta mina ben smälta helgens bravader i sakta mak och vakna till liv lagom till helgen då jag planerar för mera stordåd.

Well, det får bli en övning i "ta-det-lugnt-i-början"-grejen, det kan vara bra att träna lite på det innan det drar ihop sig för mara.

När det begav sig 2009. Jag är längst till höger och springer in på just den där tiden.