Ett ultraidolmöte

Jag erkänner helt ogenerat att jag mött två av mina absolut största löparidoler idag. Att Portugal-Sverige skulle vara en bit kaka för ultra-Rune var inte så överraskande, men att Susanne skulle springa så snabbt (över en vecka snabbare än de trodde från början!) och dessutom göra det med sån löparglädje och sån strålande energi när hon aldrig gjort något liknande är verkligen imponerande.

När de kom springandes mot kyrkan där jag och ett tjugotal andra löpare samlats för att möta upp dem så kom de nästan skuttandes. Skrattande plockade Susanne upp kameran för att dokumentera oss, när det ju var vi som skulle ta kort på dem! Dessa helt otroliga två äventyrslöpare, det kändes nästan overkligt att se dem komma när jag följt dem på avstånd via pod, artiklar och telefonsamtal så länge.

Efter lite kramande och hejjande påbörjade vi sista milen på Susannes löprunda. Hela vägen in mot mål kom det folk till mötes med ojämna mellanrum med blommor, hejarop och kramar. Det var som ett millångt upplopp fyllt med hyllningar! Underbart. Och vi fick höra historier från resan, om hur de inte haft tråkigt eller tröttnat på varandra en sekund under de dryga två månader de spenderat med varandra dygnet runt. Det enda men Susanne påstår sig ha är ett litet sår i högra örat, eftersom hon hela tiden sprungit på pratglada Runes vänstra sida...

Under löpturen hittade jag dessutom ett par Falkenbergslöpare som precis som jag är sugna på att ta sig an Halland springandes under en vecka. Så vi får väl se om vi kan samordna det hela.

Plötsligt var det bara målrakan kvar, och en stor folksamling dök upp kring hörnet. Det kändes som att löparhalmstad gått man ur huse för att ta emot sin hjältinna och det var rysligt känslosamt att springa in under målportalen några steg bakom Susanne och Rune.

Några hurrarop, champagneglas och tal senare skingrades gänget där på gräsmattan i den oansenliga stadsdelen i Halmstad. Och om jag tyckte att det kändes vemodigt att säga hejdå och lämna platsen så kan jag knappt föreställa mig hur det känns för super-Susanne. Hur sjutton gör man för att återvända till det vanliga livet efter ett sånt här äventyr? En lång nerjogg lär det bli i alla fall, som varar ett par mil om dagen i några dagar...

Kramkalas i Trönninge där ett tjugotal löpare anslöt.

På väg igen! Och i nästan varje korsning stod någon som hejade och ville gratulera Susanne.

Bara nån kilometer kvar nu, och tempot ökade markant...

Framme!

Susannes man Ingemar hade fixat målportalen, och det blev champagne och grejer. Och åtminstone femtio personer stod och väntade och applåderade!

Fantastiska Susanne!