måndag 16 april 2012

Täby extreme challenge från sidan av

Vilken jädra helg. Vilka kämpar. Vilka löpare! Jag är fortfarande lite tagen av hela den här upplevelsen. Täby extreme challange - här snackar vi utmaning i dess råaste form!

Att vakna i Stockholm lördag morgon, titta ut och konstatera att jaha, aprilväder var det ja. En decimeter snö på marken och lika mycket i luften. Kallt, blött och jävligt. Att försöka peppa iväg en löpare som inte alls tycker att 100 miles i snöstorm är något han vill pyssla med en aprilhelg. Att själv anlända till Ensta krog framåt kvällningen och inte ha en aning om hur det är att springa i iskallt smältvatten, lera till fotknölarna och en annalkande kyla, men ändå göra sitt bästa för att le, peppa och försöka vara världens bästa funktionär.

Att träffa Mia, detta yrväder av leenden, organisation och en allt omfamnande glädje inför andras prestationer. Att medan mörkret faller och natten anländer hacka korv, hälla upp chips, blanda sportdryck, småsnacka med trötta, arga, förvirrade, slutkörda, superlyckliga, maniska, magiska och makalösa löpare. Att se löpare passera, om och om igen, ibland med tom blick, ibland med jävlaranamma i hela ansiktet och ibland med ett leende.

Att bli rädd när någon ringer och säger "kan någon ta en bil och hämta en löpare borta vid Skavlöten, han ragglar omkring och vet inte var han är".

Att bli glad när Benet ger sig ut på sitt åttonde varv och man vet att han kommer att klara det. Att bli överlycklig när han springer över mållinjen för sista gången och han faktiskt gjort sitt första 50-mileslopp. Att höra Z efter sex tuffa mil säga "nä, nu springer jag inte en meter till, det här är inte roligt" och veta att det inte någon mening med att försöka övertala.

Att höra Rikard säga efter målgång på 50 miles "vad roligt det var med vädret, det blev ju lite mer spännande" och veta att han menar det.

Att se Anders glada leende varv efter varv under natten och tänka att jo, det här är hans lopp, det här är loppet då han för första gången får springa 100 miles. Att klockan sex på morgonen höra honom resonera om de sista fyra milen - "jag borde vara klar till två" och för första gången som vi känt varandra se honom sammanbiten och utan det där leendet.

Att plocka fram våffeljärnet och se total lycka i ögonen på löparna som får något varmt i sig mitt i nattens minusgrader.

Att sätta sig på bussen in till stan vid halv åtta på morgonen och lämna de kvarvarande löparna i de andras händer.

Att strax innan två på eftermiddagen kolla liveresultaten på jogg.se och se siffran "16" efter antal varv på Anders resultatrad.

Att vara omgiven av hjältar.

Tack löpare, arrangörer och vänner för en fantastisk helg. Jag är helt överväldigad.

Rikard och Anders vid halvsjusnåret. Pigga och glada!
Funktionärsgänget som jobbade och slet när jag anlände. Mia med mössa i mitten.
Lite lagom sur Z som kämpat hårt och just sprungit fantastiska sex mil i leran. Kika in hans blogg för bilder från banan!
Lördagsmys?
Halv tolv på natten. Löparna har snart varit ute i ett halv dygn.
Kvart i tolv springer Rikard över mållinjen. 50 miles avklarade!
Bästa nattmaten!
Gryningen är här. Temperaturen faller medan solen stiger.
Här är klockan halv fem på morgonen. Om en timme har vi vinnarna på 100 miles i mål. Anna Grundahl sätter ett helt otroligt svenskt rekord på distansen - 17.30.58. I snömodd, isvatten, snö och annat helvete. 
En annan löpare som vi väntade på här var Freddy Yeoh från Singapore som mig veterligen aldrig hade sett snö förut i sitt liv. Han genomförde loppet på 24.41. Helt otroligt.

12 kommentarer:

  1. Anders jelander16 april 2012 15:56

    Tjena therese fantastiskt kul att du följe med upp.Att göra det du gjorde är STORT HJÄRTA.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det var så himla roligt att vara med, och jag är så vansinnigt imponerad av dig. Hoppas du njuter ordentligt, och skryter om det du gjort. :)

      Radera
  2. Åh vad härligt att läsa en rapport från supportsidan. Det var en magisk helg där i Täby. Kommer aldrig att glömma den!!

    Jag var nog tyvärr förvirrad där för jag fattade aldrig att du var där!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, lite förvirring är nog helt normalt under ett sånt lopp. :) Och du hade ju ett sånt fantastiskt supportteam som tog hand om dig! Jag hörde på lite avstånd hur du efter tio mil inte alls ville fortsätta eftersom du hade så ont i foten. Så jäkla mäktigt att du fortsatte, och att du fullföljde! Riktigt imponerande. Grattis till en GRYM prestation!

      Radera
  3. Tack för all hjälp i helgen. /Jonas tävlingsledare TEC

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch, det var så lite. Det var helt underbart att få vara med! Nästa år skulle det vara roligt att springa också, om ni lovar att det inte blir snö. ;)

      Radera
  4. Din uppenbarelse bland alla de andra underbara funktionärer och påhejare gjorde att varven kändes kortare och kortare. Tack som fan! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Benet, tack själv! Jag sitter här fortfarande flera dagar senare och känner mig helt rörd över att få vara med vid sidan om och se dig och andra jag känner utföra stordåd. Du är grym!

      Radera
  5. Tack för ditt varma leende och pepp. Det hjälpte mig där i smärtan! Fantastiskt bra jobbat Nästa år är jag också funkis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Din enorma glädje vid de sista varvningarna var fantastisk!

      Radera
  6. Tack Therese och alla ni andra som supportade. En härlig beskrivning av känslan, även från sidan av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Det var en riktigt mäktig helg, du och alla andra som sprang genom den där natten har min eviga respekt. :)

      Radera