fredag 14 oktober 2011

7 mil och 25 000 kronor till Världens barn

Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...

Foto: Sveriges Radio.
Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.

Foto: Lars Karlsson
Foto: Lars Karlsson
Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.

Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.

Foto: Sveriges Radio.
Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!

Foto: Sveriges Radio.
Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.

När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.

Foto: Sveriges Radio.

Lyssna: Hör när Therese och Susanne kom fram till Falkenberg

Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!

Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.

Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.

Foto: Sveriges Radio.
Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.

Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.

Sju mil. Helt galet.

Foto: Sveriges Radio.

11 kommentarer:

  1. Vilken härlig löparberättelse! Fantastiskt bra jobbat.

    SvaraRadera
  2. Och nu får du mig att lipa när jag läser detta. Vad grymma ni är och vilket fint dagsverke! Man kan inte bli annat än berörd. Heja dig! Kram

    SvaraRadera
  3. Ni är ju helt fantastiska!

    SvaraRadera
  4. Heeeelt otroligt! Du är en stor inspiration Therese! :) Minns fortfarande när du skrev om dina första fem kilometer på funbeat :) GRATTIS!

    Och jag bidrog iaf med ett samtal ;) Sen förstod jag att det var en "tävling" mellan länen och fick dubbelringa på Norrbotten också - fast de inte har nån som springer... :)

    SvaraRadera
  5. Imponerande och inspirerande! Vilken grejj! Man blir verkligen berörd av att läsa om er prestation och alla fantastiska människor ni mött på vägen.

    SvaraRadera
  6. Träningen och livet: Tack!

    Sofie: Åh, tack! Vad bra att det inte bara var jag som blev gråtmild.. ;) Kram!

    Andréa: Tack! Och det var verkligen en häftig grej. Jag skulle inte säga nej till att göra om det. :)

    Karin: Tack! :D

    Lina: Ja, det var det verkligen. Skulle gärna ha flera såna dagar i veckan... ;) Och tack!

    Pernilla: Tack! :D

    Annika: Åh, vad gullig du är! Tack! Och vad bra att du ringde. :)

    Fia: Tack! Nästa år tar vi den där rullskidsstafetten! :D

    Lisa: Hehe, tack! :D

    SvaraRadera
  7. Helt fantastiskt! Vad imonerad jag blir och så glad i magen!

    SvaraRadera