Superjättesist och en ny kompis

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte. Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se  om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!