Superjättesist och en ny kompis

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte. Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se  om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!

Den ständiga tvåan

I torsdags körde jag ett distanspass med klubben runt Vilshärad och Gullbrandstorp (och Vapnö IP, men den delen vill jag helst glömma - vi hittade en totalt urbombad väg med mer hålor än asfalt, och dessutom kom dimman inrullandes tillsammans med skymningen, så det kändes som att vi var på Mars och åkte...) på nya tävlingsskidorna. Tänkte att jag skulle testa hur de var över en lite längre distans. Och jo, de gick snabbt. Så snabbt att jag blev nervös emellanåt. Dessutom märkte jag att ena skidan drog till vänster, men det spelade inte så stor roll när jag bytte och satte skidan på vänsterfoten.

Men trots att jag provat skidorna inför dagens tävling var jag ändå riktigt nervös när jag ställde mig på startlinjen och väntade in min minut. Jag startade först av alla som skulle köra långa distansen, men efter de som körde korta. Så jag fick nöjet att köra förbi några åkare innan det blev dags för den stora omkörningen, det vill säga när i stort sett alla andra åkare med några minuters mellanrum åkte om mig. Sista personen att passera tror jag var vinnaren Tobias Westman som startade över en halvtimme efter mig, och han körde om mig med två kilometer kvar till mål...

Jag fattar ärligt talat inte hur det ska gå att åka snabbare än jag gör. Jag trycker på bra i stakningen, det finns liksom inte mer krut. Eller ja, det finns det väl, om jag blir starkare. Men sen har vi det där med nerförsbackarna. Jag kom som bäst upp i 1.48min/k i en nerförsbacke för nån sekund, och jag kände mig lika kontrollerad och balanserad som en ettåring som just börjat gå. Jag undrar när den dag kommer då jag kan utnyttja farten från nerförsbackarna i min fortsatta åkning uppför och på platten.

Well, jag gillade i stort sett varenda sekund ute där på asfalten. Banan var oerhört vacker och rätt lättåkt med bara ett par jobbiga svängar där jag fick bromsa in ordentligt (av rädsla för att åka rakt ut i naturen annars...) och egentligen bara en nerförsbacke att tala om (även om de andra små backarna orsakade lite bekymmer i alla fall för mig). När jag närmade mig målet kunde jag lägga in en lite högre växel, och fick nästan till en spurt... Och när jag passerade mållinjen efter 1.37 var jag tröttare än jag någonsin varit tidigare på rullskidor. Det säger ju nåt i alla fall!

Sen var jag som sagt inte precis först i mål. Snabba Ann-Sofie Brink från Markaryd åkte förbi mig strax innan fem kilometer redan, och hon var minst tio minuter före mig i mål. Så jag kom tvåa. Igen. Undrar om jag någonsin kommer bli tillräckligt bra på rullskidor för att hamna överst på nån slags pall? Tvivlar på det faktiskt. Fia kommer jag ju aldrig att slå till exempel, särskilt inte nu när hon är en av fyra grymma åkare i nystartade teamet Ski team Skåne. Men jag tror inte att jag bryr mig så jättemycket. Jag ska bli den bästa rullskidåkaren jag kan bli, och jag ska definitivt tävla mer på snabba hjul! Det var riktigt, riktigt roligt.

Laddad rullskidåkare...

...eller ja, mest lite nervös...

...och tramsig.

Istället för missnöje - revanschlust

Det är något speciellt att göra något en andra gång. Ingenting är ju som första gången. Jag kommer alltid minnas första gången jag passerade Smågan i strålande solsken som något vackert, efter att ha traskat uppför tre kilometer backe och sedan krånglat mig fram i sakta mak i trängseln i spåren sju ytterligare kilometrar innan kontrollen dök upp och trängseln lättade ute på myrarna.

Årets första tio kilometer kommer jag istället minnas med otålighet och frustration. Det tog 1.26 för mig att ta mig upp till Smågan i år, det vill säga bara runt fyra-fem minuter snabbare än förra året trots att jag startade ungefär tusen personer längre fram i år. Oerhört störande. Jag hade hoppats att det skulle gå åtminstone lite smidigare

Där och då, med åtta mil kvar, gjorde jag en snabb överslagsräkning och konstaterade att det var kört att räkna med en tid under åtta timmar. Det hade kunnat gå om någon helt magiskt hade plattat ut backarna efter Tennäng och Lundbäcksbackarna strax innan Oxberg, men det skulle ju liksom inte hända.

Nåja.

Jag gnetade på över myrarna som badade i sol, och bortsett från Risbergsbackarna så hade jag det rätt trevligt fram till Evertsberg. Jag överlevde de följande nerförsbackarna (vurpade bara en gång och det var inte ens mitt eget fel. Jag hamnade mitt i nåt slags domino som en snubbe på högerkanten tyckte att det var läge att dra igång - han försökte sig på ett totalt onödigt spårbyte och föll som en knappt gåkunnig bebis tvärs över alla spår och drog med sig en tjej som i sin tur trillade rakt över mig. Jag var snabbt upp på benen igen och svor bara lite medan tjejen och snubben började gräla med varandra.) och nådde Oxberg vid kvart i två. Då hade solen och alla tusentals åkare framför mig gjort sitt med snön. Spåren var mosiga på sina ställen och dessutom blev det plötsligt väldigt tungt att staka. Jag hamnade i en negativ tankespiral och fick för mig att jag var trött, att jag var dåligt tränad och att jag var i största allmänhet usel. Jag gled kortare på varje staktag än mina medåkare och trots att jag dessutom blev omåkt i varenda nerförsbacke så var det inte förrän någonstans innan Hökberg när jag kom i samspråk med en snubbe i spåret bredvid som jag fattade att jag hade dåligt glid.

Frustrerad kämpade jag vidare. Nu hade jag dessutom ont. I ungefär tre mil hade jag känt en stegrande smärta under vänster trampdyna som kändes i varje frånskjut. Smärtan kombinerat med dåligt glid som gjorde att jag var tvungen att köra med frånskjut en hel del för att avlasta överkroppen var inte jättehärlig, kan man väl säga. Och det gjorde allt ondare.

Men runt Hökberg hände något som skakade liv i min smärtande och trötta kropp - jag fick en igel i ryggen, en snubbe som jag körde i fatt och förbi någon gång när det var ett par mil kvar. Så fort jag bytte spår så hängde han på, och när jag slet med det dåliga glidet och diagonalade på platten så gjorde han det också, trots att det rimligen borde gått fortare för honom att köra förbi och staka. Jag störde mig mer och mer på killen och försökte öka. Men kilometer efter kilometer låg han där och drog nytta av min farthållning. Inte förrän jag började se svarta prickar framför ögonen när det var sådär tre-fyra kilometer kvar körde han om, men inte på nåt ställe där det funkade för mig att haka på honom och få lite draghjälp, nejdå. Jag surnade, och behöll honom inom synhåll fram till det var en kilometer kvar till mål. Då fick jag en egen liten hejaklack som Johan hade dragit ihop som tjoade och stimmade och peppade mig att dra upp farten. Till slut hade jag nästan häng på killen, och i mål var han bara ett par sekunder före mig.

Och då har han mage att stanna upp och tacka mig för draghjälpen! "Det var du som fixade så jag orkade hålla tempot sista två milen, jag hade aldrig klarat det utan dig!" sa han och såg ut som om jag borde bli glad över det han sa. Jag sa att det var ju fint för honom, och att nästa gång får han gärna hjälpa till lite själv. Eller i alla fall ropa något uppmuntrande när han kör om.

Hur som helst.

Om känslan vid förra årets målgång var total lycka och en benhård övertygelse om att det här skulle jag göra igen så var årets mest lite surmulen. Jag var inte i närheten av att nå mitt mål (min tid 8.23.01 motsvarar en placering runt 8300 i herrklassen, något som ger mig en plats i startled 8 även nästa år. Jag hade ju hoppats på startled 7) och det kändes skit. Men efter lite eftertanke, en tallrik pommes och en öl hade jag landat i min prestation och kommit fram till att jag gjort det bästa loppet jag kunde under de förutsättningar som rådde. Jag behöver ha lite mer tur i första backen för att kunna komma upp lite smidigare, och jag behöver dessutom vara starkare för att orka köra på lite hårdare när det väl lossnar uppe på myren.

För jag ska bli bättre, och snabbare. I år var jag 512:e tjej i mål, förra året var jag nummer 787. Nästa år ska jag plocka ett par hundra placeringar till hoppas jag, och min femårsplan från och med årets lopp är medalj.

Sådetså.

Johan kolhydratladdade förövrigt på ett annat sätt än jag. Han fick totalkramp i Eldris. Hade säkert inte med det att göra förstås... Han gjorde dessutom sitt bästa lopp hittills trots krampen. Där snackar vi pannben.

Mission completed

När Fredrik Byström från Sollefteå SK körde in som förste man mellan målflaggorna på Orsa ski marathon idag var jag redan ute på andra varvet. Jag klarade således mitt uppdrag - att inte bli varvad.

Annars var det inte mycket som gick rätt under det här loppet. Jag ägnade det första varvet åt att fundera på om jag skulle bryta vid varvning, men när jag väl nådde skidstadion hade jag lyckats övertyga mig själv om att ett brutet lopp på grund av seghet inte kommer vara sådär jättekul i morgon. Jag hade till och med fått mig själv att tro att kroppen kändes pigg och glad och att 21 ytterligare kilometrar skulle bli en baggis. Så blev det inte riktigt. Jag körde andra varvet tio minuter långsammare än första, och hade en näraväggenupplevelse någonstans runt 30k. Men jag höll mig på rätt sida efter att ha överlagt med mig själv och kommit fram till att jag inte behövde stressa. I mål skulle jag komma ändå, och jag behövde ju faktiskt inte bry mig om tider och resultat. Det enda jag behövde tänka på var att trycka ner varannan fot så gott det gick i de mjuka, sladdriga spåren när det gick uppför, och leta fram varenda liten magmuskel på de platta partierna.

3.41.08 stannade klockan på när jag passerade mållinjen, och även om det är en tid jag gärna hade putsat tio minuter på så känner jag mig rätt nöjd ändå. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tävlingsinstinkt och jävlaranamma, och kunde bita ihop när folk börjar köra förbi mig. Men istället lunkar jag på i mitt eget tempo och bryr mig bara om mig själv. Det spelar ingen roll hur många jag har före eller efter mig, bara jag kan känna att jag gjort mitt bästa. Och det tycker jag oftast att jag gör. Men kanske är mitt bästa ännu bättre om jag kunde väcka tävlingsdjävulen till liv nånstans därinne...?

Nu längtar min kropp efter vila, och det ska den få. Imorgon lämnar vi det här paradiset och far hemåt.

Hej åttonde led (men vad fan gör jag nu?)!

De senaste dagarna har jag gått och funderat lite över seedning och över hur orättvist det är ordnat i alla skidlopp där vi vanliga amatörer tvingas ställa oss längst bak i startfältet och därför hamnar i en enorm gröt av stavar och virriga medåkare och tappar värdefulla minuter redan innan första backen, medan eliten får stå längst fram och slippa trängsel och sönderåkta spår. Det är klart som fan att det är lätt att åka fyra mil på 1.43 då! Vi amatörer däremot, vi borde ha enorm cred för att vi överhuvudtaget överlever och tar oss i mål på en någorlunda anständig tid.

Hur som helst.

Jag hävdade ju att jag struntade i söndagens resultat och huruvida det skulle räcka till att seeda upp mig ett startled eller inte. Men ändå har jag suttit på Vasaloppet.se och tryckt på F5 som en dåre ända sedan igårkväll när seedningsgruppen rimligen borde ha sammanträtt färdigt. Och för en stund sedan kom det så - seedningen från Västgötaloppet.

Och jag får numera starta i åttonde led!!!

Helt sjukt. Min målsättning var ju att få starta i åttonde i nästa års Vasalopp, baserat på mina enorma framgångar i årets. Men nu har jag ju ställt hela den målsättningen på ända. Så vad gör jag nu? Jag får helt enkelt återkomma med en uppdaterad plan för årets Vasalopp.

Och kanske är det så att den som har tänkt till angående seedningen har tänkt rätt bra. Kanske är det rimligt att eliten startar längst fram medan jag och mina likar startar nånstans i periferin. Det skapar ju åtminstone en viss kämparglöd hos oss där längst bak - för har man en gång upplevt trängseln så kämpar man gärna som ett djur för att slippa den nästa gång.

Hur som helst är jag förbannat nöjd och glad idag.

Klubbkamraterna Erik Johansson och Christian Olsson spurtar om andra och tredje platsen på Västgötaloppet. Bild: Västgötaloppet.

Blodigt seedningslopp i Västgötaskogarna

Peppad innan start, i strålande solsken och alldeles lagom många minusgrader.

"Terrrängen är typiskt västgötsk med måttlig kupering som inbjuder till omväxlande och härlig skidåkning" - så beskrev Västgötaloppet banan inför gårdagens drabbning på Ulricehamns friluftsområde. När jag frustande och totalt utmattad passerat mållinjen och stod och bytte mina svettblötkalla kläderna mot torra dito och samtidigt spanade mot målet så såg jag den ena blodiga åkaren efter den andra komma i mål, och då konstaterade jag att inget kunde vara mer fel. Folk hade kört in i varandra, kört in i träd och publik och i bara största allmänhet kört omkull på de mest dödsföraktande vis i de brutala nerförsbackarna, och då är det kanske inte konstigt att blodet rinner från alla möjliga håligheter.

Måttlig kupering liksom! My ass. Nog för att jag inte är världens mest stabila skidåkare och gärna darrar lite extra i nerförsbackarna, men det här var liksom inte mänskligt. Och eftersom jag var sen i starten och hamnade typ längst bak i fältet så var spåren redan på första varvet (av två) helt mosiga och sönderkörda i kurvorna som tycktes avsluta varenda liten nerförsbacke, plus att de flesta åkare runtomkring mig var ännu darrigare än jag och tyckte att det var en bra idé att hålla stavarna i ansiktshöjd med spetsarna mot mig vart jag än vände mig.

Och då har jag inte ens nämnt uppförsbackarna...

Nåja. Jag hade ju ambitionen att inte köra för hårt, utan vara lyhörd för kroppens signaler så jag inte drog på mig nån form av överansträngningssjukdom igen. Och jag höll mig på rätt sida om väggen hela vägen. Vid 30k hade jag förvisso en dödsångestdipp och tänkte att nu är det slut på livet och det är lika bra att köra in i ett träd med huvudet före så det går över, och när det var tre kilometer kvar försökte jag öka sådär som man ska när det börjar närma sig slutet, men då var min kropp inte närvarande längre så jag fick finna mig i att bli omkörd. Men jag tog mig i mål ungefär exakt på den tid jag tänkt mig och som jag tyckte var rimlig att sikta på under de här förutsättningarna, så jag är nöjd ändå. 3.12.57 stannade klockan på, vilket inte seedar mig nånstans och det hade jag heller inte räknat med. Jag är bara så stolt över att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt!

Men för att hålla mig på jorden så konstaterar jag att samtidigt i Italien segrade Jerry Ahrlin i Marcialonga. Han åkte bara en halvtimme snabbare än jag, men å andra sidan körde han sju mil istället för mina fyra...

Utanför pallen på Tjejmilen

En sak som är skit med taskigt fäste är att det inte går att diagonala. Men en sak som är bra med att ha dåligt fäste är att då får man staka istället. Och du läser just nu en blogg skriven av en stakningsgud!

Äh, ursäkta mig. Jag är bara lite segerrusig trots att jag inte hade något alls att göra med tätstriden i dagens skidtävling på mina hemmaspår utanför Simlångsdalen. Jag kom förmodligen flera minuter efter segrarinnan, resultaten är inte publicerade ännu så jag vet inte så noga. Men jag är så fruktansvärt nöjd med min fjärdeplats ändå!

Det föll en decimeter snö i natt, och spårarna hade gjort ett riktigt bra jobb. Fina spår som höll ihop bra, och stavfästet kan man inte klaga på. Jag fick sällskap under de första sju kilometrarna av juniorkillen Oskar Madsstuen som åkte damloppet eftersom han visst skulle iväg och träna sedan, och han hade i sin tur sällskap av sin pappa Björn Madsstuen som åkte lite uppvärmningsvarv. Och gissa om det stärkte mitt självförtroende när Björn (som  brukar åka Vasaloppet sisådär 30-40 minuter sämre än segraren och som senare segrade i herrklassen på det här loppet på den magnifika tiden 33.40 över 11,4 kilometer...) på sin sköna norska ropade efter mig att jag såg "urstark ut". För övrigt så blev hela den här tävlingsdagen en liten familjehistoria eftersom segraren i mitt lopp hette Ulrika Madsstuen...

Nåja, jag stakade på även i uppförsbackarna, och även om jag skrek av frustration när jag fick tjuvsläpp de få gånger jag försökte mig på att diagonala så kommer jag ur den här tävlingen stärkt som skidåkare. Nu har jag siktet inställt på att ta in på Ulrika och de andra starka halländska tjejerna till nästa säsong. Jag ska upp på pallen!

Starten har gått!

Johan - silvermedaljör i herrklassen!

Björn Madstuen - segraren i herrklassen.