Återhämtning: Första hjälpen

Liksom igår tänker jag spendera förmiddagen framför Vinterstudion. Kan man inte åka själv så får man väl njuta av att se på när andra gör det.

För jag tränar inte idag. Jag tränade heller inte igår, och inte i fredags. Trots att jag är feberfri sedan i torsdagskväll och känner mig pigg och kry.

Jag har nämligen bestämt mig för att den här gången ska jag inte rusa iväg. Jag ska vänta ut sjukdomen ordentligt.

Det händer saker i huvudet när kroppen säger ifrån. Jag blir liksom generad. Det är pinsamt att ha så dålig självkännedom att man hela tiden kraschar. Det är pinsamt att tvingas avbryta ett planerat träningsschema, pinsamt att ha målsättningar som man inte kan uppnå när man inte kan träna som man vill eftersom man hela tiden blir avbruten av sjukdomar eller perioder av dålig motivation.

Under den här senaste sjukveckan har jag funderat en hel del, och analyserat hösten och vintern. Och det finns många saker jag skulle gjort annorlunda nu såhär i efterhand. Det är förstås lätt att vara efterklok och hålla på att ångra sig, men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället lära mig av mina misstag.

Som jag ser det har jag brustit på framför allt tre saker:

Jag har varit dålig på att periodisera min träning. Istället har jag tränat ungefär likadant hela tiden, med följden att jag varken utvecklats eller haft särskilt roligt. Samma intensitet och samma mängd. Du hör ju.

Jag har varit dålig på att vila. Och den slutsatsen kan tyckas konstig eftersom jag faktiskt haft väldigt många vilodagar den här hösten/vintern jämfört både med samma tid förra året, och jämfört med motsvarande period under löpträningshalvåret. Men jag har inte varit så bra på att ta tillvara vilan. Jag har vilat ofokuserat, och mest eftersom jag inte haft lust att träna. Och när jag verkligen har haft behov av att vila har jag struntat i det.

Jag har inte lyssnat när huvudet sagt stopp. Under perioder har jag varit fruktansvärt omotiverad, och jag har struntat i att fundera ordentligt över varför det blir så. Problemet är inte att jag varit osugen på att försöka att uppnå mina mål, men jag har haft som en mental spärr nrä det gäller träningen. Och jag har trott att jag ska kunna klättra över den spärren om jag bara tränar vidare, men motståndet har bara vuxit.

Och de här tre delarna av träningshelheten ska jag rätta till under den närmsta tiden, har jag tänkt. Mer om det senare.

Nu har jag hur som helst en liten första hjälpen-plan för att jag ska komma ur den här sjukperioden helskinnad och inte trilla tillbaks. Och den planen innehåller mer vila än en tidigare version av mig själv hade tyckt varit nödvändigt. Den kommande veckan ska jag träna lugnt och försiktigt, och vänta med konditionsträning till på fredag:

Måndag: Styrketräning med fokus på mage, axlar och triceps. Nedvarvning med simning.
Tisdag: Yoga
Onsdag: Styrketräning med fokus på ben och mage/rygg.
Torsdag: Evt yoga, annars simning.
Fredag: Löpning, lätt distans 5-8k, alternativt skidåkning 10-12k.
Lördag: Helvila och skidvallning.
Söndag: Västgötaloppet, 42k.

Jag har funderat fram och tillbaka på Västgötaloppet, som är ett av två seedningslopp jag tänkt köra inför Vasaloppet. Jag har inte som målsättning den här säsongen att seeda upp mig, utan loppen är tänkta att ge mig lite tempo över en längre distans utan att jag nödvändigtvis måste köra slut på mig. Och om jag kan köra Västgötaloppet på det viset så kommer jag inte oroa mig för återhämtningen (som kan bli lite för lång om kroppen inte är redo för att köra hårt, och i värsta fall kan jag fortfarande ha lite nedsatt immunförsvar och drabbas av nya förkylningar). Alternativen är att gå ner till halva distansen, eller att inte köra alls. Och det sistnämnda har jag inte lust med. Jag får se till att bestämma mig för att hålla mig på mattan.

Nu ska jag tillbaks till fornstora toppformsdagar!!