Veckans träning: Vila, vila och vila

Det kliar i hela min kropp. Ungefär ända sedan jag vaknade dagen efter Ironman Kalmar har jag velat sätta mig på min cykel och dra iväg ut på nya landsvägar och lukta på den annalkande hösten. Och shit vad jag ville springa kilometer efter kilometer längs havet och uppochner för svindlande kullar. Men jag lät bli. Oavsett vad min hjärna sa till mig så behövde min kropp återhämtning och vila. Totalvila från träning.

Det handlar om två saker:

För det första måste min kropp laga sig efter den enorma påfrestning som en Ironman innebär. Även om jag aldrig fick särskilt ont någonstans (mina enda skavanker var ett skavsår på vänster häl, en blåsa på höger fot och en märklig smärta i vänster axel som gjorde att armen blev lite svag och konstig - allt gick över inom ett par dagar), så har min kropp kämpat ordentligt och den förtjänar att få ta det lugnt.

För det andra måste jag fortsätta att älska träningen. Jag vet nämligen att om jag kör igång igen mitt i ruset efter en fantastisk tävling så kommer jag att få en motivationsdipp ganska snart. Jag må vilja cykla jorden runt just för ögonblicket, men det är en illusion. Jag vet det. Jag har gått på den grejen alltför många gånger och efter några veckor antingen börjat få ont nånstans eller blivit helt håglös och träningsosugen. Och där vill jag inte hamna.

Istället strosade jag runt på Österlen med Johan, cyklade en sväng på Bornholm och ännu en liten sväng på Ven tillsammans med en vän. Jag har promenerat och funderat. Bearbetat min fina dag i Kalmar. Pratat om den, tänkt på den. Jag har varit en lite annan människa - min hjärna har inte riktigt fungerat som vanligt. Jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag har verkligen behövt ta det lugnt och bara vara. Och jag har varit så lycklig. Ingen tomhetskänsla, ingen "åh nej, min stora utmaning är över, vad ska jag hitta på nu!". Bara glädje.

Det var först i slutet på veckan, kanske i fredags, som jag kände mig som mitt vanliga jag igen. Jag började känna mig lite mer skärpt, jag blev spralligare och lika rastlös som vanligt. Och jag började planera för det kommande året.

Idag är sista vilodagen. Imorgon tränar jag igen. Jag längtar!

Östersjön kan vara den kallaste pöl jag nånsin badat i. Jag njöt inte just det här ögonblicket kan jag säga.

Men stranden nedanför Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud var underbar. På alla andra delar av Österlen blåste det som tusan, men när man gick ner genom skogen och kom ut på den smala strandremsan kom man till Medelhavet.  Och nästan ensamma var vi också. Fantastiskt.

En annan sak alla borde göra på Österlen är att besöka Friden. Underbart goda pizzor på ekologiska och närproducerade ingredienser. Och coolt ställe som verkligen ligger vid vägs ände en bit inåt land från Kivik.

Fast apropå mat är det inte mycket som slår ungsbakad färsk torsk med smörstekta rödbetor och tomater till. Och en IPA från lokala bryggeriet Stockeboda.

Återhämtning på Österlen

Just nu regnar det och blåser storm i vindbyarna på Österlen. Vi är i det gamla fiskeläget Brantevik och i en ugnsform ligger färska torskfiléer från Skillinge och rimmar sig lite. Folk omkring oss pratar om meditation, qi gong och att hitta sig själv. En festlig kvinna i en keramikbutik i Kåseberga pratade så stolt  och härligt om sin man drejaren att jag nästan ville ta med henne hem.

Jag trivs.

Stranden nedanför Vitemölla. Det enda dåliga med att promenera där när man återhämtar sig efter en Ironman är att man hellre vill springa men bör låta bli. Foto: Johan.

18-gradigt vatten i Brantevik. För kallt för mig utan våtdräkt...

Vad gör man när man hittat upp till Ale stenar? Jo, provar balansen förstås! Den var bra idag. Det var den inte häromdan kan jag lova. Foto: Johan.

Vid Dag Hammarskiölds Backåkra finns det en fin meditationsplats. Så fort tyskarna med sina kameror och barn hade travat iväg var det riktigt fint att sitta där och titta på havet.

I Simrishamn finns Apotekarns trädgård med massa kryddor och träd som man kan köpa. Vad sägs om en egen 20 år gammal vinranka för 2500 spänn? Känns nog sådär kul när man lyckas glömma bort att vattna den så den dör.

Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.

Världens bästa smärta

Nu är det inte långt kvar till Kalmar. Det börjar bli dags att fixa med grejer. Som kroppen till exempel. Den behöver inte bara tränas, den behöver lite omsorg också. Således gick jag till naprapat-Gabriel idag. Med hopp om att han skulle ordna så att jag fick lite mjukare vader lade jag mig på hans tortyrbänk.

En timme senare hade jag grinat, skrikit och nästan klöst hål i mina egna handflator.

Tydligen har jag fortfarande en gigantisk vänstervad om man jämför med den högra. Så var det i våras också, när jag hade en lätt överansträngning i vänstervaden. Lustigt det där. Om jag inte skulle mäta vaderna utan bara gå efter hur det känns så skulle jag säga att högervaden var tjockare. Men nej. Förresten är tydligen bindväven i vaderna stram. Det kan man lösa med nån form av massage med en slags vakuumkopp. Det var kanske det vidrigaste någon gjort med mina vader någonsin.

Gabriel fixade också mitt knäveck. Du vill inte veta hur det känns när en naprapat sätter fingrarna på knutar i musklerna nära knävecket.

Men det värsta var när han gav sig på ryggen. Jag har små låsningar eller nåt i ländryggen och strax ovanför. Och höfterna är stela. Gabriel gick loss med armbågar och grejer. Då grinade jag.

Nej förresten, det värsta var när framsidorna av smalbenen skulle åtgärdas. Fy sjutton vilken vansinnessmärta.

Men. Jag lämnade Gabriel några knäckningar i ryggen senare med lätta steg. Knävecket var mjukt, vaderna kändes pigga och jag kände mig rak och lång.

Naprapatsmärta. Den bästa sortens smärta. Och bäst av allt - jag får gå dit om en vecka igen.

Här jobbar han - världens bästa naprapat.

I återhämtningsläge

En sak har jag lärt mig under de senaste åren som löpare och skidåkare - att inte stressa igång efter en ordentlig urladdning. Är jag osugen på att springa eller cykla så låter jag bli. Ingenting blir bättre av att jag tvingar mig att komma igång med träningen, det blir snarare sämre. Det vet jag av erfarenhet. Jag kör på, det känns bra ett tag tills det inte gör det längre. Då faller jag ner i något som liknar en depression. Jag orkar ingenting och livet känns asjobbigt.

Enligt min preliminära plan ska jag cykla långt och lugnt på lördag, och springa dito på söndag. På fredag kanske jag testar lite fart i springbenen. Fram till dess tar jag långa promenader. Och simmar lite. Och njuter av min prestation. Kanske tar jag en morgonjogg. Jag får se.

Saker man hittar på en morgonpromenad 1: Ett kvinnohuvud i gips nerstoppat i en stubbe.

Saker man hittar på en morgonpromenad 2: En kvinnokropp i gips utan huvud. Vafan?!

Hej Sverige och världen!

Jag hade mina funderingar på att blogga från min vulkanö, men bestämde mig till slut för att logga ut från internet totalt. Och du anar inte hur skönt det var! Hjärnan har fått en välbehövlig paus och jag känner mig totalt utvilad. Nu har jag landat i ett blåsigt och höstigt inferno och försöker hitta adventsstämningen. Det går verkligen sådär. Men kanske är det så att Vinterstudion om en timme kan ändra på det? Efter en vecka med sol längtar jag efter snö...

Papegojhalvön var ett av de vackraste ställena vi var på förra veckan.

Guds vrede är över mig

Gud, slumpen eller min mamma måste hata mig. Annars skulle den som bestämmer inte låta mig må såhär. Jag har nämligen jordens värsta träningsvärk. Jag ljuger inte om jag säger att jag inte haft såhär ont sedan jag låg och gallstenkräktes på ett hallgolv 2003.

Det är ganska märkligt alltihopa. Jag har sprungit längre, jag har sprungit hårdare. Jag har definitivt gjort värre saker. Ändå är det just nu jag har så ont i höger vad och vänster lår att jag fortfarande (på tredje dagen! Är det inte då man ska stiga upp från de döda? Eller var det till och med tidigare?) känner att jag helst vill gå baklänges nerför trapporna.

På lunchen idag hann jag knalla femtielvatusen trappsteg ner från redaktionen innan jag kom på att jag glömt plånboken. Då fick jag vackert traska upp igen. Bara för att inse att plånboken var inte på skrivbordet utan den låg hemma och ugglade. Då bestämde jag mig för att call it a day och avsluta eventuellt jobb hemma istället. Har jag väl gått ner för trappan två gånger på samma dag så får det vara nog! Jag pallar inte fler nerförstrappor!

Fast jag har kommit på att eftersom det gör ont oavsett om jag rör mig eller står still så är det ju lika bra att röra sig. Igår dansade jag. Och för första gången kände jag att det var okej att gå loss totalt och till och med sjunga med högt när vår helt galna instruktör Gabi vrålade tillsammans med Shakira. Inte för att jag gjorde det. Men jag kände att det var okej. Så snart kanske.

Ikväll tänker jag mig att yoga kommer att göra susen. Jag klarar inte av en dag till som halt tant!

Skärpning, benen!

Nu har maran lämnat kroppen!

Det här med att springa marathonlopp för första gången i livet är en spännande grej. Och då tänker jag inte bara på själva loppet, utan framför allt vad som händer sedan, när målsnöret passerats och det är dags att reparera vad man brytit ner. Jag har aldrig haft en liknande period förut, det jag skulle kunnat jämföra med vore isåfall tiden efter min första ultra, men då blev jag skadad så det är inte samma sak.

De senaste fyra veckorna har varit en enda lång bergådalbana träningsmässigt. Ena dagen har jag varit sjukt sugen på att springa, men lyssnat på förnuftet och låtit bli eftersom kroppen behövde vila. Andra dagar har jag varit så kräktrött på löpning att jag funderat på att bli bowlare eller nåt annat istället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lyssna på vad kroppen säger och inte pressat mig till någonting.

Efter två veckor drygt sprang jag mitt första postmaraintervallpass. Tusingar som flöt riktigt bra och kändes fina. På distanspassen har jag låtit kroppen välja tempo, och förvånat konstaterat att jag sprungit snabbare på samma ansträngningsnivå, jag som trodde det skulle vara tvärtom den här perioden.

Några längre distanser har det dock inte blivit. Allt över milen har känts lite tufft, och det har jag accepterat och låtit vara. Tills igår.

De senaste dagarna har jag längtat efter och sett fram emot midsommarspringfesten som skulle ta mig till den riktiga midsommarfesten tre mil söder om Halmstad. Jag skickade sommarklänningen med en vän med en bil och behövde således inte släpa på mer än mig själv och lite vatten. Perfekt! Klurade lite på bästa vägen, och när fina Anette tyckte att jag skulle ta vägen om henne så hon kunde möta upp mig och springa med en bit så var saken klar. Även om tre mil för mig själv är nog så bra, så är två mil för mig själv och en mil tillsammans ännu bättre.

Jag gav mig själv ordentligt med tid. Startade hemifrån fyra timmar innan jag behövde vara framme, allt för att få plats med fikastopp och allmänna trötthetspauser. Så tuffade jag iväg. Lämnade stan efter fyra kilometer och hamnade bland böljade åkrar. Ovanför mitt huvud hade strandskatorna det knepigt i motvinden, men nere vid marken var inte blåsten så farlig.

Efter en stund dök det upp två gulklädda löpare en bit längre fram. Det var Anette som hade fått med sig Lasse ut på turen. En liten tempoökning blev det då, för det här är snabba löpare vi snackar om (Anette är som en vind och var åtta sekunder från eliten i Stockholm marathon!). Skönt att få trumma på litegrann. Efter alldeles för kort tid var vi framme hemma hos dem, och jag tog fikastopp nummer ett. Ett glas saft och en banan senare gav jag mig av igen.

Jag, Lasse och Anette

Hittills hade det varit rätt flack löpning och en rätt återhållsam vind. Men jag visste att nu skulle det bli annorlunda. Men för min del finns det ingen prestige i att springa hela tiden är jag är ute på såna här fikaäventyr - jag tycker snarare att det är skönt att gå i uppförsbackarna och kunna dra på litegrann på sträckor där det är platt. Man får liksom se till att fördela energin så vettigt man kan. Backarna kom och gick hur som helst, och plötsligt var jag i Veinge, med en knapp mil kvar till målet. Efter lite irrande hittade jag en glasskiosk där jag stannade till, inspirerad av Zingo. Långpassglass liksom!

Glassen gick ner, och jag hittade en supercharmig unge som hjälpte mig ut ur den lilla byn på rätt håll. Det här är inga trakter jag är i i vanliga fall, och utan karta visste jag knappt vad som var upp och ner och fram och bak. Han skickade iväg mig längs en cykelväg som kan ha varit den rakaste i hela världen. Jag tyckte mig nästan se huset dit jag skulle om jag kisade...

Efter Veinge friskade vinden i, och jag fick parera kastvindar från höger i stort sett hela tiden. Pausade lite när jag fick lä en stund, för att liksom hämta andan. Men annars flöt det på bra, och jag kände mig hur pigg som helst i benen.

Plötsligt såg jag Lagan glittra en bit längre fram. Jag var framme! Skuttade över bron in till stan och sprätte runt stolt som en tupp längs ån de sista två kilometrarna. Jag hade sprungit över tre mil, och jag hade gjort det med en härlig känsla hela vägen. Inget ont nånstans, ingen överdriven trötthet - bara den där sköna känslan som man kan få ibland när man börjar fundera över hur fantastiskt det är att kunna förflytta sig för egen maskin över såna sträckor där de flesta andra inte skulle kunna tänka sig något annat än att färdas med bil.

Det här passet blev verkligen mitt kvitto på att nu är det klart, nu är jag färdigåterhämtad. Så nu kan satsningen på en snabbare mil börja!

Sol, frisk luft och vatten

Klarblå himmel, kritvitt kakel och tempererat havsvatten. Det är grejer det. Jag har efter många år som halmstadbo till slut äntligen vågat mig till stadens utomhussimstadion Brottet. Och det blev kärlek vid första ögonkastet! Utomhus är alltid bättre än inomhus, och nu har jag ännu en sport jag kan pyssla med utan att behöva krypa in i ett svettdoftande utrymme med använd luft. Det är inte mycket som slår möjligheten att dra djupa andetag frisk luft och känna solen i ansiktet när man tränar.

Det verkar som att jag har bestämt att simning är den perfekta återhämtnings- och alternativträningen nu efter maran. Jag harvar bröstsimmandes fram och tillbaks i mina bassänger och njuter. Någon gång ska jag lära mig att simma på riktigt, men än så länge duger bröstsimmet.

Femtio meter härlig bassäng precis bredvid havet, innehållandes tempererat havsvatten.

Glad löparbloggare som hittat ännu en utomhussport.

Glass är den bästa återhämtningen

Igår gick jag sidledes nerför trappor och önskade mig en rullator. Idag är benen lite trötta men gör inte ont. Har däremot en lite märklig känsla i höger trampdyna och fjärdetån. Påminner en aning om mitt onda från i höstas så jag har bestämt mig för att hålla mig från löpning på land åtminstone den här veckan. Jag lär av mina misstag från i höstas och låter mina fötter få välbehövlig löpvila. De är ju trots allt inte vana vid den här distansen på tävling, så jag ska inte stressa dem.

Istället ägnar jag mig åt seriös återhämtning. Vad sägs om italiensk glass med whisky på en solig bänk vid Nissan, tillsammans med en bok och all tid i världen? När man tar sig ett par ordentliga vilodagar (och då inte bara med paus från träning utan där man också försöker lugna ner det övriga livet) så finns det så mycket TID! Jag känner mig helt harmonisk! Jag njuter av min insats i helgen, och tänker fortsätta göra så i ett år eller så. I alla fall tills jag står på startlinjen på Lidingövägen igen. Jodå, för jag är anmäld till Stockholm marathon 2012!

Fram till dess har jag dock många mil jag vill springa. Exakt hur resten av löpsäsongen ska se ut tänker jag ägna de närmsta dagarna åt att fundera ut. Jag är sugen på att satsa lite mer på fart, kanske är det mitt milpers som ska putsas i sommar? Jag återkommer med det!

Sjukt stor glass som smakar whisky! Mina ben och fötter jublar! Och resten av mig också, för den delen.

Viloeftermiddag med Vasaloppstouch

Efter knappt två och en halv mil på sega ben imorse är det nu vila som står på schemat. Och vi har förstås tagit oss till Vasaloppsmuseet...

Återhämtning: Första hjälpen

Liksom igår tänker jag spendera förmiddagen framför Vinterstudion. Kan man inte åka själv så får man väl njuta av att se på när andra gör det.

För jag tränar inte idag. Jag tränade heller inte igår, och inte i fredags. Trots att jag är feberfri sedan i torsdagskväll och känner mig pigg och kry.

Jag har nämligen bestämt mig för att den här gången ska jag inte rusa iväg. Jag ska vänta ut sjukdomen ordentligt.

Det händer saker i huvudet när kroppen säger ifrån. Jag blir liksom generad. Det är pinsamt att ha så dålig självkännedom att man hela tiden kraschar. Det är pinsamt att tvingas avbryta ett planerat träningsschema, pinsamt att ha målsättningar som man inte kan uppnå när man inte kan träna som man vill eftersom man hela tiden blir avbruten av sjukdomar eller perioder av dålig motivation.

Under den här senaste sjukveckan har jag funderat en hel del, och analyserat hösten och vintern. Och det finns många saker jag skulle gjort annorlunda nu såhär i efterhand. Det är förstås lätt att vara efterklok och hålla på att ångra sig, men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället lära mig av mina misstag.

Som jag ser det har jag brustit på framför allt tre saker:

Jag har varit dålig på att periodisera min träning. Istället har jag tränat ungefär likadant hela tiden, med följden att jag varken utvecklats eller haft särskilt roligt. Samma intensitet och samma mängd. Du hör ju.

Jag har varit dålig på att vila. Och den slutsatsen kan tyckas konstig eftersom jag faktiskt haft väldigt många vilodagar den här hösten/vintern jämfört både med samma tid förra året, och jämfört med motsvarande period under löpträningshalvåret. Men jag har inte varit så bra på att ta tillvara vilan. Jag har vilat ofokuserat, och mest eftersom jag inte haft lust att träna. Och när jag verkligen har haft behov av att vila har jag struntat i det.

Jag har inte lyssnat när huvudet sagt stopp. Under perioder har jag varit fruktansvärt omotiverad, och jag har struntat i att fundera ordentligt över varför det blir så. Problemet är inte att jag varit osugen på att försöka att uppnå mina mål, men jag har haft som en mental spärr nrä det gäller träningen. Och jag har trott att jag ska kunna klättra över den spärren om jag bara tränar vidare, men motståndet har bara vuxit.

Och de här tre delarna av träningshelheten ska jag rätta till under den närmsta tiden, har jag tänkt. Mer om det senare.

Nu har jag hur som helst en liten första hjälpen-plan för att jag ska komma ur den här sjukperioden helskinnad och inte trilla tillbaks. Och den planen innehåller mer vila än en tidigare version av mig själv hade tyckt varit nödvändigt. Den kommande veckan ska jag träna lugnt och försiktigt, och vänta med konditionsträning till på fredag:

Måndag: Styrketräning med fokus på mage, axlar och triceps. Nedvarvning med simning.
Tisdag: Yoga
Onsdag: Styrketräning med fokus på ben och mage/rygg.
Torsdag: Evt yoga, annars simning.
Fredag: Löpning, lätt distans 5-8k, alternativt skidåkning 10-12k.
Lördag: Helvila och skidvallning.
Söndag: Västgötaloppet, 42k.

Jag har funderat fram och tillbaka på Västgötaloppet, som är ett av två seedningslopp jag tänkt köra inför Vasaloppet. Jag har inte som målsättning den här säsongen att seeda upp mig, utan loppen är tänkta att ge mig lite tempo över en längre distans utan att jag nödvändigtvis måste köra slut på mig. Och om jag kan köra Västgötaloppet på det viset så kommer jag inte oroa mig för återhämtningen (som kan bli lite för lång om kroppen inte är redo för att köra hårt, och i värsta fall kan jag fortfarande ha lite nedsatt immunförsvar och drabbas av nya förkylningar). Alternativen är att gå ner till halva distansen, eller att inte köra alls. Och det sistnämnda har jag inte lust med. Jag får se till att bestämma mig för att hålla mig på mattan.

Nu ska jag tillbaks till fornstora toppformsdagar!!