Nu har maran lämnat kroppen!

Det här med att springa marathonlopp för första gången i livet är en spännande grej. Och då tänker jag inte bara på själva loppet, utan framför allt vad som händer sedan, när målsnöret passerats och det är dags att reparera vad man brytit ner. Jag har aldrig haft en liknande period förut, det jag skulle kunnat jämföra med vore isåfall tiden efter min första ultra, men då blev jag skadad så det är inte samma sak.

De senaste fyra veckorna har varit en enda lång bergådalbana träningsmässigt. Ena dagen har jag varit sjukt sugen på att springa, men lyssnat på förnuftet och låtit bli eftersom kroppen behövde vila. Andra dagar har jag varit så kräktrött på löpning att jag funderat på att bli bowlare eller nåt annat istället. Jag har verkligen ansträngt mig för att lyssna på vad kroppen säger och inte pressat mig till någonting.

Efter två veckor drygt sprang jag mitt första postmaraintervallpass. Tusingar som flöt riktigt bra och kändes fina. På distanspassen har jag låtit kroppen välja tempo, och förvånat konstaterat att jag sprungit snabbare på samma ansträngningsnivå, jag som trodde det skulle vara tvärtom den här perioden.

Några längre distanser har det dock inte blivit. Allt över milen har känts lite tufft, och det har jag accepterat och låtit vara. Tills igår.

De senaste dagarna har jag längtat efter och sett fram emot midsommarspringfesten som skulle ta mig till den riktiga midsommarfesten tre mil söder om Halmstad. Jag skickade sommarklänningen med en vän med en bil och behövde således inte släpa på mer än mig själv och lite vatten. Perfekt! Klurade lite på bästa vägen, och när fina Anette tyckte att jag skulle ta vägen om henne så hon kunde möta upp mig och springa med en bit så var saken klar. Även om tre mil för mig själv är nog så bra, så är två mil för mig själv och en mil tillsammans ännu bättre.

Jag gav mig själv ordentligt med tid. Startade hemifrån fyra timmar innan jag behövde vara framme, allt för att få plats med fikastopp och allmänna trötthetspauser. Så tuffade jag iväg. Lämnade stan efter fyra kilometer och hamnade bland böljade åkrar. Ovanför mitt huvud hade strandskatorna det knepigt i motvinden, men nere vid marken var inte blåsten så farlig.

Efter en stund dök det upp två gulklädda löpare en bit längre fram. Det var Anette som hade fått med sig Lasse ut på turen. En liten tempoökning blev det då, för det här är snabba löpare vi snackar om (Anette är som en vind och var åtta sekunder från eliten i Stockholm marathon!). Skönt att få trumma på litegrann. Efter alldeles för kort tid var vi framme hemma hos dem, och jag tog fikastopp nummer ett. Ett glas saft och en banan senare gav jag mig av igen.

Jag, Lasse och Anette

Hittills hade det varit rätt flack löpning och en rätt återhållsam vind. Men jag visste att nu skulle det bli annorlunda. Men för min del finns det ingen prestige i att springa hela tiden är jag är ute på såna här fikaäventyr - jag tycker snarare att det är skönt att gå i uppförsbackarna och kunna dra på litegrann på sträckor där det är platt. Man får liksom se till att fördela energin så vettigt man kan. Backarna kom och gick hur som helst, och plötsligt var jag i Veinge, med en knapp mil kvar till målet. Efter lite irrande hittade jag en glasskiosk där jag stannade till, inspirerad av Zingo. Långpassglass liksom!

Glassen gick ner, och jag hittade en supercharmig unge som hjälpte mig ut ur den lilla byn på rätt håll. Det här är inga trakter jag är i i vanliga fall, och utan karta visste jag knappt vad som var upp och ner och fram och bak. Han skickade iväg mig längs en cykelväg som kan ha varit den rakaste i hela världen. Jag tyckte mig nästan se huset dit jag skulle om jag kisade...

Efter Veinge friskade vinden i, och jag fick parera kastvindar från höger i stort sett hela tiden. Pausade lite när jag fick lä en stund, för att liksom hämta andan. Men annars flöt det på bra, och jag kände mig hur pigg som helst i benen.

Plötsligt såg jag Lagan glittra en bit längre fram. Jag var framme! Skuttade över bron in till stan och sprätte runt stolt som en tupp längs ån de sista två kilometrarna. Jag hade sprungit över tre mil, och jag hade gjort det med en härlig känsla hela vägen. Inget ont nånstans, ingen överdriven trötthet - bara den där sköna känslan som man kan få ibland när man börjar fundera över hur fantastiskt det är att kunna förflytta sig för egen maskin över såna sträckor där de flesta andra inte skulle kunna tänka sig något annat än att färdas med bil.

Det här passet blev verkligen mitt kvitto på att nu är det klart, nu är jag färdigåterhämtad. Så nu kan satsningen på en snabbare mil börja!