Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.