Ironman Kalmar 2012: Racereport del 3

I omklädningstältet på växlingen mellan cykel och löpning hamnade jag bredvid ett par andra tjejer, och vi fnissade tillsammans när vi hörde speakern säga att ledaren närmade sig målet. Det är en smått absurd känsla att veta att den starkaste löparen snart går i mål när man själv har bortåt fyra timmars tuff löpning framför sig.

Så lämnade jag tältet och gav mig ut springandes. Liksom i Sövde hade jag tänkt ta det lugnt första kilometern, kanske gå ett par steg eller så. Men också liksom i Sövde ville kroppen inte alls det, den ville springa.

Direkt efter T2.

Men visst kändes det knäppt i kroppen. Låren och rumpan var stela av cyklingen och det smärtade, men det fanns ett driv i mig och jag log mot hela världen. Springa kan jag, det är löpare jag är, tänkte jag om och om igen, och trots allt som gjorde ont älskade jag varenda ögonblick under det första varvet av tre.

Banan gjorde en lång loop in i bostadsområden och längs cykelvägar norrut innan den vände tillbaks in mot centrum. Och när jag närmade mig innerstaden med all publik började jag nästan gråta. Alla, precis alla, ropade mitt namn och hejade som tokiga. Jag kunde inte sluta le, och fick superkrafter. Det gick alldeles för fort, men det struntade jag i. Jag vile flyga, jag ville sväva fram. Banan passerade vid sidan om målet, och det var en sån enorm känsla att springa förbi publiken och veta att snart, snart får jag springa in under den där klockan, snart är jag en Ironman.

Nere vid Kalmar slott fick jag sällskap av finska tjejen Veera Alari som låg ett varv före mig. Hon hade det riktigt tufft just då, och när vi pratade om loppet hade vi helt olika verklighetsbeskrivningar. Jag gjorde mig beredd på att hamna i hennes situation om någon mil, och försökte så gott jag kunde att peppa henne och lade mig framför och drog en stund. Ett tag efter att vi hade hämtat upp våra varvningssnoddar – hon sin sista och jag min första – så passerade hon mig och sa med världens hårdaste blick att nu är det bara tio kilometer kvar, nu jävlar.

Efter ungefär 16 kilometer, Veera är precis bakom, och hon har snart bara en mil kvar.

Det skulle visa sig att jag fick vänta förgäves på den där dippen på löpningen. Visst, det var sjukt tufft emellanåt, och min taktik att gå igenom vätskekontrollerna och sedan hålla 5.30-tempo när jag väl sprang höll väl sådär. Man kan väl säga att vätskekontrollerna tycktes bli allt längre ju längre jag hade sprungit… Men jag struntade i det. Jag sög i mig av publikens peppande, jag pratade med mina medtävlare och jag hade mitt livs roligaste dag.

Sista milen hade jag sällskap av härnösandstjejen Susanne Gradin, och vi ömsom sprang om varandra, omsöm gick. Men när det var ett par kilometer kvar bestämde vi oss för att köra, och sedan sprang vi nästan sida vid sida in mot målet. Upploppet var det sjukaste men samtidigt det vackraste jag varit med om. Det var folk överallt, speakern ropade våra namn och jag ville stanna tiden. Samtidigt ville jag springa in i målet, jag ville veta hur det kändes. Jag ville gråta, jag ville skratta. Och skrika. Jag tror jag gjorde alltihop.

När klockan visade 12.10.42 sprang jag in under målportalen. Jag var en Ironman.

Och såhär glad är man när man klarat av sitt livs hittills största utmaning.