Ironman Kalmar 2012: Racereport del 2

Kvällen innan tävlingsdagen låg jag vaken och funderade, sådär som man gör när nerverna ligger utanpå. Min viktigaste fundering var den om vad som händer om man kräks i vattnet under simningen. Är det osportsligt beteende, och blir man därmed diskad enligt Ironmans regler?

Jag klarade mig från kräkincidenter under simningen. Men det kändes som att jag hade ungefär halva Kalmarsund och åtminstone tre kilo sjögräs i magen när jag klev upp, så när jag satte mig på cykeln kände jag mig rätt spyfärdig. Växlingen tog för övrigt aslång tid eftersom jag försökte avvärja att behöva ta ställning till fundering nummer två, nämligen den om ifall jag skulle kissa på cykeln eller hoppa ut i skogen om jag blev kissnödig. Jag har hört att riktiga triathleter bara släpper på liksom. (När vi stapplade hemåt efter målgång snackade vi med några racemarshalls, och de berättade att enligt IM-reglerna så är båda förbjudna och renderar i gult kort. Kissa gör man på bajjamajor, därmed basta!)

T1 tog åtta minuter. Jag tog god tid på mig så jag fick med mig allt. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Ut på cyklingen kom jag hur som helst, och med Z:s ord i huvudet (”låt benen rulla, lätta växlar, låt benen vila och tryck inte på för hårt”) tog jag mig an Öland. Jag kände mig som en oövervinnerlig cykelgud, för jädrar vad bra det gick! Och ölänningarna verkade ha gått man ur huse ett tag, det var folk i varenda hörn. Jag petade i mig energi, såg till att fylla på med vätska och skötte mig rätt så bra tyckte jag.

När jag närmade mig Kalmar dök overklighetskänslan upp igen. Vägen kantades av massvis med folk som hejade och ropade hejvilt, och speakern började prata om att snart skulle ledarcyklisten komma in för växling.  Själv hade jag knappt åtta mil kvar och tyckte fortfarande att det var sjukt roligt att cykla.

Det skulle jag snart sluta tycka.

Första tio milen klara, fortfarande vid gott mod.

Ganska snart lämnade vi staden och kom ut på landet. Och då kom tystnaden. Och den knaggliga asfalten. Och det böljande landskapet. Jag började få lite svårt att få i mig energi och benen kändes inte alls lika starka. Varje kilometer kändes som en evighet. Med tre-fyra mil kvar kom Z susandes bakom mig, och jag blev glad igen. Han såg så oerhört stark ut att jag fick krafter bara av att se honom och hans leende.

Till slut rullade jag in i Kalmar igen, och på långt håll hörde jag publiken som tjoade och hejade, och då kom leendet igen. Jag påminde mig själv igen om att det är den här dagen jag har längtat så efter, det är nu jag ska njuta. Rullade genom publikens jubel och längtade efter att få kliva i löparskorna.

På väg mot växling...