Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!