Avundsjuka och favoritäventyrare

Om jag var avundsjuk på Erik Segerstedt innan så är det inget mot vad jag är nu efter att ha sett första avsnittet av Mitt liv som Hellner. Jag skulle ge ganska mycket för att få göra det där fystesterna och för att få tekniktips från Per Elofsson.

En intressant sak från testerna förresten är att när de testade maximala syreupptagningsförmåga så hamnar Eriks testvärde långt över snittet för killar i hans ålder, och som testledaren säger "Skulle han gå ner fem kilo i vikt skulle värdet hamna i paritet med tjejerna i skidlandslaget". Och Erik påstår sig inte träna särskilt mycket. Antingen ljuger han, eller så råkar han bara vara en av alla dem som har tur. Eller som var väldigt aktiv som liten och som därför skapade goda förutsättningar för en pigg och glad kropp i resten av livet redan då.

Men jag har fortfarande inte fått nåt svar på varför just Erik Segerstedt hamnade i de där pjäxorna. Nåja, jag ska inte gnälla...

En annan sak som jag konstaterar idag är att min just nu favoritäventyrare Andreas Lindén har lagt skidorna på hyllan. Eller i husbilen. Ski of Sweden har kastat in handduken:

"Vi sitter och väntar på Andreas i husbilen, han kommer in. Han sätter sig ner i ren frustration för han har åkt länge idag igen men kommer ingenvart, skidorna är slitna och vi har 160 mil fågelvägen kvar. "Jag kommer att komma upp, men det kommer dra ut på tiden" säger Andreas, tid som vi inte har tänker vi direkt. Det blir ganska tyst i husbilen ett tag och alla kollar på varandra, ingen vill avbryta men det går en känning i luften att det blir väldigt svårt att genomföra."

skriver de på Facebooksidan.

Tänk om de hade startat en vecka tidigare med sitt äventyr! Då hade snön legat kvar, de hade inte behövt sicksacka lika mycket genom södra Sverige och skidorna hade inte gått som smör. Men men. Jag hoppas på att de gör ett nytt försök!