Innan jag kommit en mil hade jag gått på toa två gånger. En mil senare stötte jag ihop med en huggorm i skogen. Halvvägs slog jag mig ner på en solig plätt och åt lite. Efter det började jag må illa. Sen tog vattnet slut på ett olämpligt ställe där det först inte fanns några hus, och sedan följde en lång sträcka med hus där ingen var hemma.
Ja, och sen kom colasuget.
Men jag måste säga att fram till illamåendet var det en underbar dag.
Tanken var att hålla ett lågt tempo (7.00-7.30 i snitt inklusive gåpauser) och verkligen ta det lugnt. Äta och dricka ordentligt och mer se dagen som ett äventyr än som ett träningspass. Jag har aldrig sprungit på de där vägarna innan, knappt ens åkt bil på dem, så det skulle bli roligt bara att se hur det såg ut. Och det var vackert, i alla fall ända till jag kom ut på raksträckan som gud glömde. Dit kom jag vid halvmaran ungefär. Varför bygger man raka vägar egentligen?
Just nu känner jag en stark ovilja när jag tänker på byar som Fröslida och Nyebro. Säkert fina platser sådär i största allmänhet, men i gårdagens colasugna löparbubbla var de enbart omotiverade hinder för min framfart.
Någon cola blev det inte, för övrigt. Men vid 42k stod Johan och väntade med påskmust. Jag drack en klunk och sprang sedan några hundra meter till för att åtminstone samla ihop maratondistansen. Sen satte jag mig i bilen och drack resten. Aldrig har väl påskmust smakat så gott.
Min enda vän i världen när jag misströstade som värst vid tre mil - en söt liten ponny som stod och tuggade vid sitt staket. Får man klappa en sån på mulen så känns livet genast lite bättre. |
Undebar läsning. Tycker du är tuff som gav dig på så pass lång sträcka bara en vecka efter Ultrahelgen! Och även om inte sprang hela vägen är det riktigt starkt att göra en fullmara. Utan cola!!! :-)
SvaraRaderaDu är en riktig tuffing!
SvaraRaderaOch vilken härlig läsning! KRAM