Som en hund

Sitter och studerar mina så kallade vägval på gårdagens tävling i Rävlanda mellan Göteborg och Borås. Så kallade vägval eftersom jag inte riktigt kan återskapa ögonblicken då jag aktivt valde just de vägar jag sprang, utan istället känns det som att allt jag gjorde, det gjorde jag på chans. Uruselt. Och jag som hade som ambition att ägna mig åt kartläsning först och främst, och löpning i andra hand. Om jag behövde gå hela tiden för att känna att jag hade kontroll över läget så skulle jag göra det.

Nå, vad blev det av den ambitionen, fröken nybörjarorienterare?

En tumme.

Så nu sitter jag här och skäms som en hund. Här ska det blir uppsträckning och uppstyrning framöver. Med Hallands tredagars som mål i mitten på juli ska jag de närmsta två månaderna ägna mig åt att bli en mästare på att läsa karta.

Du ser ju hur jag var ute och cyklade. Ibland sprang jag till och med åt fel vädersträck.