Motvindshelvete

Ibland känner man sig stark. Nästan oförskämt stark. Man njuter av känslan och blir gärna lite övermodig. Till exempel kan man efter fyra kilometers lätt rullskidåkning tänka att "nämen om man skulle ta och köra en liten omväg så passet blir dubbelt så långt som jag tänkte från början...?" och när man svängt av och tagit sig ut på den lite längre rundan är det plötsligt inte så lätt längre. Då har man upptäckt att det visst blåser lite idag och att de där första fyra kilometrarna var det medvind.

Jag har verkligen haft kanske tidernas jobbigaste rullskidpass. Vasaloppet var ingenting mot de här två milen på fullkomligt urblåsta och uselt asfalterade vägar runt Halmstad. Det blåste så mycket att jag fick köldhuvudvärk!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Sista två kilometrarna på rundan går utför och idag med sidvind. Rena rama återhämtningen, således. Och där fick jag sällskap av en triatlet på cykel som tyckte att det var dags för mig att haka på Halmstadtriatleternas simträning. Ska jag bli triatlet får jag lägga på ett kol, liksom. Och det är ingen ursäkt att jag är dålig på att simma. Man blir inte bättre om man låter bli. Så nu jäklar. På torsdag ska jag simma med übercoola triatleter.