torsdag 20 oktober 2011

Kalmar nästa!

Fy tusan vad mäktigt det var att cykla! Efter lite inledande trassel med växlarna eftersom jag inte begrep nånting (har i princip aldrig haft annat än max treväxlad stadscykel i hela mitt liv) så kom jag iväg bra. Tänkte mig först en liten tur på två mil, men när jag kom till den lilla byn där jag skulle vända tillbaks mot stan tyckte jag att det var lite klent och fortsatte istället längs vägar jag aldrig varit på tidigare. Under en tjusig regnbåge och i ambivalenta regnskurar cyklade jag backe upp och backe ner och njöt av att ta mig fram snabbare för egen maskin än jag någonsin gjort tidigare.

Men så skulle jag stanna. Klickade ur vänsterfoten och fick sen plötsligt för mig att sätta ner högerfoten i marken. Som ju satt fast på pedalen. Strålande idé, verkligen. Ett blodigt knä blev resultatet, och jag var glad att alla älgjägare höll sig i sina torn och inte svassade runt på vägarna där de kunde se mig när jag vältrade omkring.

Kom till slut fram till Simlångsdalen på den för mig okända vägen, och kände mig fortfarande inte färdig med det hära cykleriet. Efter en timmes färd hade rumpan börjat vänja sig någorlunda och jag ville bara cykla mera, mera! Men förnuftet sa mig att om jag vände hemåt där och då skulle jag ändå landa nånstans mellan 40 och 45 kilometer, och det kunde faktiskt duga som premiärtur. Man ska inte utmana ödet, jag har ändå ett litet terränglopp att springa på lördag och jag har ingen aning om hur min rygg och mina ben tänker reagera på cykling.

Efter att ha fajtats mot kastvindar längs banvallen mellan Simlångsdalen och Halmstad började jag känna mig världsvan och som en supercyklist. Det höll i sig ungefär till femhundra meter från min port. Där försökte jag stanna för ett par bilar. Och här straffade sig mitt lilla anfall av hybris. I princip stillastående drattade jag på ändan IGEN. Eller snarare så drattade jag på vänsterhanden. En handflata är inte så mjuk och stötdämpande som man kan tro, ska jag tala om. Och den här gången hade jag publik, en äldre herre som rusade (nåja) fram och ropade "men herregud flicka lilla, akta så du inte slår ihjäl dig!". Generat muttrade jag nåt om att alla ramlar i början och han tittade på mig som att jag inte var riktigt klok.

En cykeltvätt och femtio minuters simning på banan bredvid tjusiga och coola Halmstadtriathleterna (som jag nån gång i en avlägsen framtid tänker mig att jag också vill träna med, men då måste jag bli cool och tjusig först) senare konstaterar jag att nu är det bara att köra. Kalmar 2012, nu jävlar är jag på gång!

Jag lyckades såklart få kedjan att hoppa av. Kände mig bara cool som
fick bli oljig om händerna... 

Blodvite! Nästa gång ska jag hålla mig på benen.

5 kommentarer:

  1. Välkommen in i cykelvärlden! :)
    NU är du på gång!! I Kalmar ska vi röja på banan :)

    SvaraRadera
  2. Kalmar - som i ironman?! :)

    SvaraRadera
  3. Lina: Tack! Ja, nu jäklar kör vi! Ska bli jätteroligt! :D

    Annika: Precis. Lika bra att ta i från början tänker jag... :)

    SvaraRadera
  4. *haha* Ja, "pedalvurpa" har vi alla gjort. Som tur är så är det mest stoltheten som tar stryk. :)

    SvaraRadera
  5. fniss, TVÅ spd-vurpor på samma runda...tsss, nybörjare ;-)

    Vad rrrrroligt att du ska med till Kalmar! Årets låt funkar säkert som peppning och den är t o m bättre än Carola ...
    http://www.youtube.com/watch?v=mpCRj-pOR3o

    SvaraRadera