måndag 9 januari 2012

Tolv mil total skidlycka

På skidstadion i Hemus efter tre spurtstrider mot Johan som avslutade helgens skidåkning. Jag är stark i stakningen, tillräckligt stark för att hålla undan åtminstone en av tre gånger från Johan som agerade Northug och kom avancerandes bakifrån från sextonde plats...
Jag är hemma nu. Hemma efter fyra dagars intensivt skidåkande. Kärleken till snön och åkningen fanns från första ögonblicket, diagonaltekniken kom tillbaks till mig efter ett par mil.

Gopshusgården.
Det har verkligen varit en fantastisk helg som jag kommer bära med mig i hjärtat för en lång tid framöver. Vi bodde på supercharmiga Gopshusgården där vi blev väl omhändertagna av Ingemar som kom och pysslade med brasan och snackade lite strunt titt som tätt, helt underbart. Vi var nästan ensamma i ett stort gammalt stationshus (Ingemar berättade att det byggdes för stationen i Eldris, men av någon anledning kom det aldrig dit utan ställdes av i Gopshus utan att någon skulle ha det till nåt. I några omgångar har det byggts till och om och nu är det ett underbart, familjärt litet vandrarhem.) som kändes som ett riktigt hem för några dagar.


Kontrollen i Hökberg. Väldigt märkligt att se den utan flaggor, blåbärssoppebord och trängsel. Och jag vill bara säga att  om man nånsin får för sig att åka Vasaloppet baklänges så är det då man blir medveten om hur branta nerförsbackarna efter Hökberg är...
Och det var magiskt att åka på de där Vasaloppsspåren utan press och utan trängsel. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag verkligen inte hade någon som helst aning om hur spåren var och hur det såg ut runtomkring efter Oxberg, de sista tre milen på loppet har jag förmodligen ägnat mig åt att stirra i backen...

Men visst. Jag hann tänka både en och två gånger att de dära nio milen i mars kommer jag få sänka förväntningarna kring. Jag har ju ännu inte riktigt satt upp något mål för årets lopp, det är svårt innan man stått på skidorna för säsongen. Men jag har ju min femårsplan, där det ingår att inom fem lopp (räknat från och med 2010) så ska jag ha medalj. 2010 kom jag i mål som 512:e dam, ungefär en timme och fyrtiofem minuter från medalj. För att knipa den där medaljen är det minst topp 150 som gäller. Och när jag for runt på Vasaloppsspåret mellan Oxberg och Eldris i olika omgångar i helgen så svajade självförtroendet. Vem tror jag att jag är? Medalj, jag? Jag ska vara glad om jag kan försvara förra årets placering!

Ungefär så.

Mellan Läde och Eldris.
Men för tusan. Det är tufft att träna inför ett skidlopp när bristen på snö är så uppenbar, självklart. Men det går! Jag fortsätter min kamp för medaljen, och målet i år är att vara bättre än förra året placeringsmässigt. Som Johan krasst konstaterade - förmodligen kommer man inte bli bättre tidsmässigt och i förhållande till toppåkarna, men för alla de andra motionärerna så är ju läget detsamma, det vill säga taskigt snöläge. Så det är fortfarande en vits med att jaga placeringar.

Jag vill gärna upp ett startled innan den fjärde mars, men än så länge verkar det kanske bara bli ett seedningslopp, och det är Orsa skimarathon som jag kör efter en (förhoppningsvis) hård träningsvecka. Inte optimal uppladdning, således.

Hur som helst. Jag har åkt tolv fantastiska mil och nu är skidsäsongen ÄNTLIGEN igång på riktigt!

Nöjda efter säsongens första skidmil!

1 kommentar:

  1. Härligt! Vilket sätt att kicka igång säsongen!

    SvaraRadera