Jävla knä. Hej foamroller!

Jag har varit och flängt igen. Hälsat på Stockholm och bland annat fått mig en halkig promenad tillsammans med Z. Z är bra. Han är en sån person som plockar ner det mesta ett par pinnhål bara genom att vara klok som en bok. Säger att man ska skynda långsamt och sånt. När jag säckade ihop på Markusloppet tidigare i höstas var det han som sa att hallååå det är väl inte så konstigt, du sprang ju sju mil för bara nån vecka sedan och du är inte så jättevan vid de där distanserna ännu och det är inte så farligt att det inte gick så bra nu, ta det lugnt för du har ju hela livet på dig! och även om jag knorrade över att få höra den sanningen så nickade jag inombords, för jo, visst hade han rätt. Det är inte bråttom! Jag måste inte vara superultralöparen varje dag, hela tiden. Det är okej att ta en sak i taget. Jag måste inte springa 24-timmars numedengång bara för att jag klarat av att springa sju mil. Skynda långsamt.

Hur som helst. Jag har fått ett litet ont i mitt knä. Inte ont så jag dör, men tillräckligt ont för att jag ska bli orolig. Jag tänker ungefär sjutton steg framåt och målar världen helt svart. Åååh, nu kommer jag behöva vila i hundra år och näää vad jobbigt jag kommer bli ur form och det kommer bli jättetufft att komma tillbaks och kommer jag verkligen kunna springa maraton igen och blablabla. Och så vidare. Och eftersom jag har ett litet ont i mitt knä så blev det en promenad istället för en löptur tillsammans med Z. Och Z lugnade mig. Det är inte hela världen. Livet är inte slut. Det kommer fler lopp. Och så vidare.

Jag har hur som helst slagit på stora trumman. Bokat naprapattid på måndag. Köpt skumgummirulle. Så ungefär i den här positionen kommer man hitta mig lite då och då framöver: