Berit har stulit ljuset!

Jag var inte direkt stora, starka löparen igår när jag skulle ge mig ut och springa en sväng. Snarare var jag jordens mest ynkliga och ömkansvärda.

Du vet känslan när det är varmt och skönt under täcket och utanför väntar iskallt golv och du är inte så sugen på det? Så, fast upphöjt till tusen, kändes det. Här sitter man liksom med en solvarm kropp som fått mysspringa i sommarvärme i en vecka och så plötsligt ska täcket dras undan och piskregnet och nästanminusgraderna kommer fram och visar sina fula trynen. Jag var oerhört svårövertalad.

Men du vet ju hur det är. Så fort man tagit första löpsteget känns allt lika jublande härligt igen. Regn, snö eller sol, det spelar ingen roll.

Fast en sak som jag tycker om när jag springer är ljus. Finns det ingen sol går det bra med artificiell belysning, bara jag slipper famla fram i dunklet.

Igår var det tvärmörkt. I alla fall på ungefär sjuhundra meter av mitt tre kilometer långa elljusspår. Det måste vara Berit som har snott mina lampor! Vafalls! Jag som trodde att jag sluppit undan stormens konsekvenser. Nåja. Inget stoppar förstås en löpare, och vi var många kvällssuddare som snurrade varv efter varv på det där spåret, springandes i ljuset, tassandes i mörkret. Och jag kom hem en löparupplevelse rikare!

Ge mig mer ljus!