Bland skivstänger och hantlar

När jag är less på att springa får jag istället dille på styrketräning. Och eftersom jag aldrig kan göra saker lagom stillsamt utan istället har en tendens att snöa in på två-tre stycken roliga övningar som jag kör mängder av tills jag lessnar och kommer på två-tre nya så har jag nu blivit besatt av frivändningar.

Jag kör nåt som jag tror kallas för hängfrivändning, det vill säga jag börjar högre upp än man "ska". Istället för att utgå från en position med böjda knän och stång i knähöjd så står jag med ganska raka ben och stången i lårhöjd. På så sätt jobbar jag mer med rygg, skuldror och axlar än med låren. Låren får sitt i alla knäböj istället. Frivändningar är kanske den roligaste skivstångsövningen som finns. Explosivt och snyggt.

Svettig men stark!

Lite muskler på axlarna har jag fått den senaste tiden i alla fall. Kan nog vara användbart i skidspåren i vinter.

Snart lika stark som Therese Johaug

Jag trodde att det som Rasmus Henning kallar för "danish special" var det jobbigaste man kunde göra. Jag hade fel.

Ikväll har jag provat en ny styrkeövning som Johan påstod att Therese Johaug brukar pyssla med. In med fötterna i öglorna på TRX:n, upp i planka på raka armar. Och sen ska du bakåt/ner på armbågarna i en rörelse samtidigt som du behåller den där raka fina kroppen. Och så upp igen. Låter det lätt? Det är det inte. Klicka fram till 5.15 i den här videon så ser du hur det ska gå till. Jag hade förstås inte minsta extra vikt, det räckte gott och väl med min egen kroppsvikt.

Urjobbigt. Men snart är jag lika stark som Johaug och Björgen. Det är inte kattskit.

Upp...

....å ner.

Vad är sex minuter? En piss i Nissan jämfört med 80...

Ja alltså, om man vill går det alltid att hitta nya utmaningar. Jag förstår inte hur det här går till. 1 timme och 20 minuter. Jisses. Och nej, jag tänker inte ta det här som en utmaning. Jag får hitta på ett annat finurligt trick. Sååå roligt är det inte med planka.

Plankan i sex minuter

För en knapp månad sedan fick jag för mig att jag skulle göra ett maxtest på plankan. Jag hade konstaterat att jag är en hösäck till löpare och ville ha testet som utgångspunkt för att förbättra styrkan i bålmuskulaturen den närmsta tiden.

På maxtestet klarade jag fyra minuter innan jag dog. Som mål satte jag först upp att dubbla den tiden på en månad, men sen fegade jag lite när Johan sa att det var omöjligt. Varför har jag ingen aning, jag brukar snarare bli taggad när folk säger sånt. Men hur som helst så mesade jag och satte sex minuter som mål istället.

Och nu har det snart gått en månad. Har jag tränat styrketräning under den tiden? Nä. Inte ett dugg. Lite löpstyrka efter ett intervallpass, och en omgång med plankor i olika varianter för ett par veckor sedan. Det är allt. Själva syftet med utmaningen gick ju därmed om intet, men bara för det så kan jag ju inte lägga ner hela grejen.

Har man lovat att man ska fixa sex minuters planka inom en månad så har man.

Så efter kampen med den kraftiga strömmen i Nissan under kvällens simpass var det dags. Inställd på att klara sex minuter gick jag upp på tå och underarmar. Redan efter två minuter började svetten bryta fram på ryggen och jag ångrade den uteblivna styrketräningen.

Men, återigen, har man lovat så har man.

Pustande och frustande kämpade jag mig igenom de kommande fyra minuterna, och när klockan visade sex minuter sjönk jag ihop i en svettblank, sorglig hög. Och där blev jag liggande och konstaterade att det här med att maxa på plankan är jobbigare än att cykla arton mil...

Så, jag klarade mitt mål, men sköt ändå utanför målet eftersom jag inte lyckades komma igång med styrketräningen. Så nu får jag fundera ut något lite mer finurligt trick för att få mig att komma igång...

Någorlunda rak va?

Plankutmaningen sprider sig!

Igår efter löpträningen med klubben så körde vi i vanlig ordning lite löpstyrka efter intervallerna. Jag fick bestämma en övning - och valde givetvis plankan. Och inget mesande med trettio sekunder hit och dit, nä, här skulle maxas. Alla grabbarna och jag ställde upp oss i raka och fina plankor och sen satte jag igång tidtagningen.

Efter en minut trillade den första ihop, stolt och nöjd över att ha klarat en bra tid jämfört med sin egen kapacitet. Några sekunder senare föll nästa. Och så höll det på tills det bara var jag och tränar-Eskil kvar i matchen.

Klockan tickade på. Passerade 4.02 som var mitt tidigare max. Närmade sig 4.30. Och jäklar vad ont det gjorde. Som tusen nålar i magen fast istället för nålar någon slags järnspett.

Efter 4.40 drösade jag ihop i en sorglig hög medan tränar-Eskil stod stark och stabil några meter ifrån mig. Han började till och med spexa lite retfullt och lyfta diagonalt på händer och fötter innan han konstaterade att nä, nu har det väl ändå gått fem minuter, och så studsade han upp.

Den där Eskil alltså.

Och på Facebook får jag små meddelanden från när och fjärran. Skidåkar-Sofie slog sin man med över en minut. Superstarka maratonlöparen Anette krossade Eskil med sina 5.33. Så nu har jag fått lite siffror att bita i!

Tränar-Eskil: Snabb, stark och cool.

Hur länge klarar du att stå i planka?

Under gårdagens löptur funderade jag lite på hållning. Jag har en tendens att säcka ihop när jag springer långt, och jag har märkt att som cyklist är en stark mage och rygg nästan viktigare än starka ben. Och jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att bli en lite flitigare gymbesökare utan att göra minsta ansats att hålla det löftet.

Som ett litet experiment för att se vad min coremuskulatur pallar så kastade jag mig ner i en planka när jag kom hem efter springturen. Och som vanligt med plankan så är det hur lätt och trevligt som helst tills det inte är det längre. Då är det förskräckligt och en näradödenupplevelse i kubik. Hela kroppen skakar och musklerna smärtar.

I fyra minuter och två sekunder stod jag där innan jag trillade ihop i en sorglig hög och inte klarade av att resa mig upp på en bra stund. Jag försökte till exempel gå upp i planka igen för att åstadkomma en bloggbild. Det var omöjligt.

Fyra minuter och två sekunder. Vad är det egentligen? Borde jag inte klara lite till?

Jag provade tanken att inom fyra veckor dubbla den tiden på min sambo. Han sa att jag inte var riktigt klok. Kanske har han rätt. Ja, han har nog rätt.

Såhär istället då:

Inom fyra veckor lovar jag att kunna stå i planka i sex minuter.

Varje vecka behöver jag alltså förbättra mig med trettio sekunder. Det här ska väl ändå gå?

"Okej Therese, kom igen, bara nån sekund för bildens skull..."

"...nehe det gick inte alls, men okej vila då för tusan!"

Min jobbigaste styrkeövning

Häromveckan läste jag om den danska långdistanstriathleten Rasmus Henning hos Sofie Lantto. Han hade många kloka saker att säga när det gäller träning, men framför allt fastnade jag för klippet med Rasmus tips på styrketräningsövningar med pilatesboll för triathleter. Åtta övningar som tränar framförallt coremuskulaturen och som också utmanar balansen.



Idag, när ett surt regn dragit in över Halland och jag ändå har vilodag från cyklingen, så passade jag på att prova.

En övning som jag skippade direkt och ersatte med en enkel planka med armbågarna på bollen var den sista på klippet. Aldrig i livet att jag skulle fixa att hålla balansen på två bollar och dessutom försöka mig på konsten att rulla dem fram och tillbaks sådär.

Flera av övningarna brukar jag göra i vanliga fall också, men inte tillsammans alltid. Lårcurlen med boll är en favorit, men idag var utmaningen att göra den mycket striktare än jag brukar. Sidplankan med fötterna på bollen kämpade jag tappert med, men fick erkänna mig besegrad och slänga upp fötterna på en bänk istället.

Lite sned bild, men ganska okej rak kropp. :)

Det som Rasmus kallar för "danish special" i klippet brukar jag göra fast utan armhävningen. Tänkte att så jädra mycket jobbigare kan det väl inte vara att lägga till en armhävning, eller?

Svaret på den frågan var, jo, det kan det. Sådär jobbig att jag stönade, stånkade och i princip skrek. Efter några varv med Rasmus specialbolltriathletövningar så utser jag härmed "danish special" till min absolut jobbigaste styrkeövning.

Bollstyrka is the shit. Jag är helt slut nu.

När man inte kan springa...

Tro det eller ej, men igår var första gången jag höll i en kettlebell i hela mitt liv.

...så hänger man på gymmet. Jag vilar min vad och gör bara små testlöprundor då och då. Och på jogg.se har det plötsligt dykt upp röda små pluppar i min träningsdagbok. Rött betyder styrketräning, och det är ingen överdrift om jag säger att jag slarvat en aning med den under vårvintern. Det är helt otroligt vad lätt det är att "glömma" styrkan när allt är frid och fröjd. Jag var oerhört noga i vintras när jag hade ett knä att rehabba, och när smärtan försvann var jag rätt duktig på att kämpa på med mina övningar i förebyggande syfte ett tag. Men sen - ingenting.

Inte förrän Saras påskutmaning "jävligt jobbig påskhelg" dök upp på näthinnan, och framför allt inte förrän jag fick ont i min vad. Då jädrar. Men skillnaden mellan mitt vadonda och mitt knäonda är ju att det knäonda bland annat skulle behandlas med hjälp av styrketräning eftersom jag var alldeles för svag i höfter och säte, särskilt på högersidan. Vaden däremot, den är överansträngd och behöver massage, kärlek och omvårdnad. Men jag tänker att lite styrka inte kan skada direkt...

Ytterligare en anledning till att jag börjat hänga mer på gymmet är förstås att jag hittat ett roligt sätt att träna. Jag vet inte om det är det mest effektiva, men det skiter jag ärligt talat i. Lite styrketräning är bättre än ingen styrketräning. Hur som helst. Jag har börjat sätta ihop små cirkelpass med 6-8 övningar som jag gillar, företrädesvis övningar där jag inte behöver använda annat än min egen kroppsvikt och kanske en balansplatta eller någon vikt för att öka svårighetsgraden. Igår gjorde jag till exempel såhär:

15 dynamiska plankor (från handstående ner till armbågar och upp igen - en favorit!)

20 sek sidplanka/sida

15 höftlyft med ett ben i luften/ben

15 planka med knäuppdrag åt sidan

15 knäböj med hopp (gillar verkligen att blanda in hopp för lite extra flås!)

15 drag mot hakan med knäböj mellan

15 draken (ett ben per varv)

30 dynamiska utfall

Sex varv totalt. Kanske 30 sek vila och lite vatten mellan varje varv. Draken var sjukt tuff, hade en 6kg kettlebell i händerna, och jag märkte väldigt tydligt att jag fortfarande är svagare i höger sida. Balansen är urusel, och jag fick koncentrera mig något oerhört för att göra 15 repetitioner snyggt och prydligt. Riktigt bra övning för mig, med andra ord.

Jävligt jobbig påskhelg!

Såhär de sista skälvande timmarna av påskhelgen så har jag ägnat mig åt att bli totalt slut. Jag har gjort comeback på gymmet efter alldeles för lång tid av äschstyrketränakanmangöranånannangång-tänk. Och det som fick mig dit var Saras påskutmaning Jävligt jobbig påskhelg.

20 spänsthopp (under barmarksträningen inför skidsäsongen kallar vi dem skridskohopp)
20 dynamiska plankor (gå från att stå på armbågarna till händerna)
20 grodhopp (jag bytte ut dem mot sk nittiogradershopp, inte lika flåsigt, men tungt för benen)
20 armhävningar
20 tricepsarmhävningar

var det som gällde. Tio varv = 1000 reps.

Eftersom jag rätt kass på armhävningar av olika slag så gjorde jag "bara" 15 armhävningar och 10 tricepsarmhävningar per varv, men jag kompenserade med att avsluta efter alla tio omgångar med att köra

2x15 dynamiska utfall
4x15 statiska utfall med främre foten på balansplatta
2x15 knäböj på uppånervänd bosu
2x15 statiska utfall

så blev det ändå 1000 reps totalt.

Och satan i gatan vad jobbigt det var! Efter två varv tänker man "äh, var det inte värre än såhär?", efter fyra "hm, nu börjar det kännas ordentligt", efter sex "åh fy faaan, hur ska jag överleva?!", efter åtta är man gråtfärdig och efter tio tittar man sig omkring och undrar var applåderna är.

Grymt roligt var det hur som helst. Att jag aldrig tänkt på att man kan träna såhär själv. Slår nästan alla cirkelträningspass jag varit på, för man kan bestämma helt själv vilka övningar man har lust att göra.

Jävligt jobbig påskhelg ger jävligt svettigt linne...

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är  alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Världens svagaste rumpa

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen

- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.

- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen

- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.

- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...

...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Men Myrtl då?

För en tid sedan (mer exakt fem veckor...) lovade jag en utvärdering av Myrtl routine som jag tänkte testa för att se om min höft blev bättre av det. Jag skulle köra övningarna efter varje pass i två veckor var tanken.

Och jävlar vad jag har varit ihärdig! Okej, det har inte blivit av efter precis varje pass, men efter tre fjärdedelar i alla fall. Oavsett om jag sprungit, rullskidat eller gymmat. Har jag varit svettig har jag gjort Myrtl, ungefär.

Men jag insåg rätt fort att två veckor inte direkt var en ocean av tid. Jag behövde hålla på lite längre för att kunna märka nån skillnad. Dessutom åkte jag till Gotland mitt i allt och lekte cykelturist, så då blev det inte tid att hålla på och utvärdera. Men nu kommer den, det ni alla har väntat på - min dom över Myrtl!

Faktum är att min höft mår riktigt, riktigt bra just nu. Jag är fortfarande stel på vissa ställen i benen och jag tror att jag behöver kolla med en naprapat om det är något jag kan göra något åt och i så fall hur, men jag har inte ont. Jag har sprungit på som vanligt under perioden, till och med lite tuffare än jag är van vid, och det har gått bra. Jag jobbar förvisso aktivt med mitt löpsteg och löpposition, men jag tycker att det går lättare och lättare att hamna rätt på en gång, det vill säga fram med höften och rak och fin överkropp. Tidigare har jag tappat den fina hållningen efter ett tag eftersom höftpartiet varit svagt. Jag märkte faktiskt ganska fort en rätt stor skillnad i styrka. När jag började med övningarna var jag helt sned och det jag kunde göra med lätthet med min vänstra sida var tungt som tusan på högersidan (den onda då alltså). Men efter ett par veckor hade det i stort sett jämnat ut sig!

Nu kan jag förmodligen inte tacka just de här övningarna för allt. Under den här tiden har jag nämligen också gjort ett nytt styrketräningsprogram med nya, roliga övningar som är sjukt tuffa mot säte, ben och mage. Klassiska löparmuskler alltså. Det har förmodligen också gjort sitt till.


Men jag tror ändå på Myrtl. Därför tänker jag fortsätta med övningarna som prehab även i fortsättningen Kanske 2-3 gånger i veckan.

Myrtl och jag

Det här är en konstig vecka. När jag tittar i min träningsdagbok är allting rött. Rött är kod för "övrig träning" på Jogg.se, och där sorteras bland annat styrketräning och yoga in. Och just det har jag pysslat med. Tusingarna i tisdags är veckans hittills enda löppass, och kanske blir det bara ytterligare ett, kanske två om jag springer lite lätt distans imorn. Tänk om jag kunde vara såhär duktig på att alternativträna annars också! Visserligen är flera av posterna i dagboken en kvart med Myrtl. Jomenvisst, jag har varit så duktig. Myrtl varje dag sedan jag bestämde mig för det. Visserligen har det bara gått tre dagar, men i alla fall. Och i det fallet kan man verkligen använda ordet "duktig". Jag är som du kanske vet rätt allergisk mot när folk kallar mig duktig, för oftast är det i sammanhang där jag inte alls håller med. Duktig är man när man gör något man måste eller som man vet är bra för en fast man inte alls vill. Typ som att gå och lägga sig fast man just då har sjukt roligt, eftersom man måste upp sisådär klockan fyra dagen efter och vara alert och sitt bästa jag.

Myrtl är liksom inte skitkul och jag känner mig rätt fånig när jag står där på alla fyra och gör det där som jympaledaren i den lilla bruksorten jag växt upp i kallade för kissande hunden i slutet på 90-talet. Men det tar bara en kvart av min dag, och en kvart av tråkighet kan man stå ut med.

Förresten ljög jag lite innan. Det kommer bli minst två löppass till den här veckan. Ikväll ska jag fortsätta på vägen mot att bli en något bättre orienterare. Jag tränar för övrigt ihop med en VM-löpare. Bara en sån sak.

Orientering i Halland är rätt vackert.

Övningar för att stärka höften

Jag tänker testa en sak i två veckor. Eftersom den naprapat jag vill gå till inte har någon ledig tid den närmsta veckan så måste jag hitta på något själv för min höft. Mitt onda är inte i närheten av alarmerande, men det kan bli om jag inte skärper mig. Efter att ha hört mig för har jag i princip konstaterat att mitt onda kan ha ungefär samma orsak som löparknä - min så kallade ITB-sena på utsida höger lår är stel, liksom stora sätesmuskeln (gluteus maximus). En stel ITB-sena kan alltså leda till löparknä, men det onda kan också sätta sig i den lilla muskeln tensor fascia latea som sitter på framsida/utsida höft och som i sin förlängning blir ITB-senan. Och exakt just där den muskeln sitter har jag ont. Inte så det stör, men smärta dyker upp när jag kör hårda pass. Och det ska jag alltså göra något åt.

Jag har förstås redan börjat med en mer noggrann stretching, både av höft, säte och lår. Dessutom behöver jag stärka upp höften och låren. Fick tips om den så kallade Myrtl routine som dyker upp nån minut in i videon nedanför. Så nu ska jag köra det här efter varje pass i två veckor med start idag. Efter det ska jag utvärdera.


Running Times: Part 1 from CoachJayJohnson on Vimeo.

Mygg och ahaupplevelser

"Har du åkt ända från Halmstad och hit? Nu på morgonen?!"

Jodå. Och därmed tror jag att jag har gjort min längsta biltur någonsin för ett träningspass. Igår klev jag upp i ottan för att ta mig söderut längs E6:an och in i en fantastisk bokskog utanför Malmö. Men kan man åka långt för att dricka öl, gå på konserter och umgås med folk så kan man åka långt för att dricka vatten, springa intervaller och umgås med folk. Typ samma grej fast mycket roligare. :)

Efter en uppvärmningssväng runt 2-kilometersslingan var vi ett tjugotal löpare som kastade oss in i Saras planerade intervallpass. Femhundringar runt slingan, med en minuts vila efter varannan, och styrkestationer efter de andra två. Mina postmaraben var som lyktstolpar och jag fick slita ordentligt för att hålla någon slags fart på detta mitt första kvalitetspass sedan Stockholm. Men den riktiga kampen var inte den mot benen, den kampen fightades istället mot myggen. Plankan och enbensknäböjen blev väldigt instabila och vingliga när den ena handen hela tiden var tvungen att flaxa runt och vifta bort en ettrig liten blodsugare som var på väg att bita sig igenom tightsen ända ner till benpiporna... Är det det man kallar för funktionell träning?

Ankgång. Jobbigare än man kan tro. Bild lånad från Daniel.

Efter två varv på slingan och alltså åtta femhundringar och fyra stationer bestämde jag, Anna och Malin oss för att det fick räcka och joggade ner. Snabba Anna sprang ju också maran för två veckor sedan, och det var på nåt vis skönt att höra att jag inte var den enda som inte fått de där fyra milen ur benen ännu...

Jimmy pratar om vilken betydelse vadernas utseende har. Kenyanvader, bullvader eller tvådelade vader, det är frågan? Bild lånad från Anna.

Efter jordgubbar, lunch och lite solhäng kom sedan Jimmy Palm från Naprapatlabbet och pratade träning och löparskador. Heureka! Tack vare honom fattar jag numera varför jag får håll i axeln, jag har fått en möjlig orsak till mitt höftonda och ett sätt att lösa det på, jag förstår varför man måste styrketräna som löpare, och på vilket sätt, och jag har plötsligt fått en helhetsbild av hur min löparkropp fungerar. Fantastiskt!

Vi ser inte jättetrötta ut, så jag skulle tro att det här är före eftermiddagens pass... Malin, Daniel, jag och Anna. Bild lånad från Anna.

När Jimmy snackat klart var det dags att sparka igång den där löparkroppen igen och ge oss ut på ett lätt distanspass i Torups backiga terräng. Eller ja, lätt och lätt. Springer man ihop med snabbfotingar som Sara, Malin, Anna och Daniel så går det fort. Efter att jag flåsat fram att jag behövde sänka tempot lite så sackade jag och Daniel efter de andra. Sköna Daniel som utan större problem kunde snacka när vi tog oss upp och ner för alla backar längs 7-kilometaren fick underhålla mig, själv försökte jag prata när det var platt. En av alla fina saker med att springa med just honom var att han kan terrängen som sin egen ficka, så då kunde han tala om när backarna kom och hur jävliga de skulle vara, helt perfekt!

Sååå, var det värt bilresan? Lätt att det var! Rolig träning, många nya bekantskaper med härliga människor och nya kunskaper, tänk om man kunde få ha det såhär varje lördag!

Svettigt värre

Bara att ta på sig tränings-BH:n orsakade en mindre svettflod längs ryggraden idag, så dagens besök på gymmet blev blött men roligt. Har fått hjälp att sätta ihop ett nytt program som ska göra mig till världens snabbaste löpare. Minst.

Jag hoppas på lite åska som kan jaga bort den här tryckande värmen, annars riskerar morgondagens hett (hehe...) efterlängtade fyrahundringar bytas ut mot ett par kilometer i plurret istället.

Pånyttfödd på gymmet!

Idag kände jag mig lite som en praktikant på mitt gym. Jag struntade i mina program och körde istället lite som föll mig in. Jag sneglade på folk omkring mig och härmade sånt som såg roligt ut och testade även ett par helt nya grejer som jag hittat på Dinträning.se och som var oväntat jobbiga för nedre delen av magen. Hur roligt som helst! (Apropå Dinträning.se så snubblade jag över en övning som gjorde mig grymt sugen på att sätta ihop ett träningspass där man använder en kompis som vikt, motstånd och medhjälpare i största allmänhet - nämligen brutalbänk. Kul va?)

För övrigt gick jag runt hela dagen med fjärilar i magen över att äntligen få träna igen. Jag hetsade upp mig så hemskt att jag till slut blev helt nervös och trodde att jag skulle ha tappat varenda liten muskel sedan jag stod där bland hantlarna och skivstängerna sist. För att peppa mig gick jag och köpte nya handskar. Totalt onödigt, men de stärkte den lilla nervösa gymråttan inuti mig och jag tror dessutom att det var dem som fick mig att ta två kilo tyngre hantlar på tricepsövningarna...

Åh, jag känner mig så inspirerad! Imorn ska jag träffa en av de bästa instruktörerna på mitt gym som ska hjälpa mig att sätta ihop ett lite mer fokuserat styrkepass för mina längdskidåkningsmuskler. Pepp!!

Så onödigt, men ack så roligt. :)

Gymråtta

Ikväll kom jag på varför jag inte varit bland styrketräningsmaskiner på ett gym på typ ett år - för jag avskyr det. Maskiner är verkligen skittrist. Jag fattar inte varför jag ska böka in mig i konstiga ställningar bland märkliga metalltentakler som på ett eller annat sätt ska träna isolerade muskelgrupper på mig, i alla fall om jag lyckas göra likadant som den tecknade figuren gör på bilden på maskinen.

Men jag har en svag rygg och det måste jag göra något åt. Under mina rullskidspass är det i ländryggen som jag blir trött först av allt - emellanåt måste jag stanna och stretcha och greja för att det ska gå att rulla vidare. Så jag måste träna styrka, men det måste finnas ett bättre sätt.

Det är bara det att jag känner mig helt lost när det kommer till annat än konditionsträning. Jag står där bland de fria vikterna och vågar inte göra nåt, och när jag hamnar i maskinparken vill jag bara kräkas på alltihop. Jag har inget fokus och ingen lust. Dessutom gillar jag inte stämningen som jag stött på på i princip alla gym jag varit på - det känns liksom inte härligt på nåt sätt, bara hormonstint och ensamt. Alla vaggar fram mellan apparaterna med håglös blick, och det känns inte som att träningen man utför bland de där maskinerna är särskilt funktionell eller användbar i verkliga livet.

Nä, just nu kan jag inte komma på någon annan lösning än att jag ber om hjälp att skapa ett träningsprogram som involverar fria vikter, pilatesbollar och min egen kroppsvikt. Jag vill inte se en styrketräningsmaskin mer i hela mitt liv.

...och där kom träningsvärken

Igår blev jag övertalad att följa med på något för mig helt nytt - spinnpump. 35 minuter spinning och 35 minuter pump. Spinning har jag aldrig testat och dessutom känt mig ordentligt skeptisk till, och pump har jag inte kört sedan tidigt i höstas, så det kunde verkligen gå hur som helst.

Men fy satan vad roligt det var att cykla! Jag svettades som ett as och fick sån härlig mjölksyra när vi stod upp att jag blev helt lycklig. Fast det där med att hitta rätt motstånd och att inte mesa var svårt. Kändes som att jag kunde tagit i mer.

Fast det där med pump alltså. Fick jag välja skulle jag skrota allt utom frivändningarna och rodden, resten är ju bara trams. Jag tränar ju mina triceps när jag åker rullskidor, varför ska jag larva mig med en skivstång för att punktträna just den muskeln? För att inte tala om bicepslåten. Vad tusan ska man träna just specifikt biceps för? Urtrist.

Nu har jag för övrigt varit ute och sprungit (surprise). Lätt distans som avslutades med några koordinationslopp. Och jag säger bara OH. MY. GOD. Träningsvärken kom krypandes redan på uppvärmningen och belägrade sig sedan i baksida lår där den krävde att jag skulle lägga ner allt vad löpning hette och istället gå hem och äta godis. Men se den gubben gick inte. Jag skulle ha mina 9-10 kilometrar och mina koordinationslopp, så var det med den saken. Nu känner jag mig som en trasa.

I'm in love!

Jag älskar mitt maghjul! Även om jag inte riktigt fattat ännu varför folk kallar det just maghjul eftersom jag knappt känner nåt i magen trots två riktigt jobbiga omgångar med hjulet. Men det är råeffektivt för mina förtvinade axelmuskler hur som helst. Och så gillar jag att det får mig att skrika! När jag styrketränar så är jag förmodligen lite mesig av mig, för jag ägnar mig aldrig åt såna där primalskrik som de stora, starka männen gör. Kanske skulle jag skrika om jag lade på mer vikt, eller kanske inte. Nåja, hur som helst så skriker jag (eller morrar åtminstone) på de tre sista repetitionerna i varje set. Underbart!

Igår ställde skidinköpet till det för min träningsiver. Jag kom aldrig iväg på mitt rullskidspass som jag hade tänkt mig, men det gjorde inte så mycket. Jag utmanade istället Johan på lite styrkeövningar på vardagsrumsgolvet lite senare. Han klarade också 3x20 med hjulet, men under mycket stånk och stön. Sen ville jag ha honom att göra en planka. Han dråsade ihop ganska omgående medan jag stod där med rak rygg och stålmage. Sen härmgjorde han solhälsningen bredvid mig, något jag antar att han funderat över hur den ser ut ända sedan jag berättade om samtalet jag hade med en person som berättade att hon brukade yoga naken på morgonen, och särskilt göra ett antal solhälsningar. Jag hörde spridda fniss från honom när vi stod i hunden och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte.