Final climb uppför Orsas Alpe Cermis

Medan det steks pannkakor i den lilla dalaröda stugan precis bredvid spåren på Orsa Grönklitt så sitter jag och tänker på Marcus Hellner. Jag tänker på Hellner och på det där rycket. På att jag tyckte att Petter Northug var lite slö som inte orkade hänga på uppför Alpe Cermis under trettonhelgen.

Jag har tänkt om.

Det är inte så att jag tror att jag är i närheten av att begripa smärtan och kampen det innebär att bestiga den där slalombacken i Final climb. Men för några timmar sedan, efter någon timme teknik på skejtskidorna, så tog jag och Johan sikte upp mot toppen på huvudbacken här på Orsa Grönklitt. Precis i början gick det bra att köra på tvåans växel, men ganska snabbt var det ettan som gällde. Med paus. Och så på det igen, några meter till. Och paus. Benen skrek och det gick på ren vilja. Det hade inte spelat någon roll om någon åkt om mig där på slutet, jag hade knappast haft ett uns av kraft kvar att plocka fram för att hänga i.

Någon skidlektion för femhundra spänn har det för övrigt inte blivit. Jag anlitade Johan istället. Nu har han pratat med mig om kroppens tyngdpunkt, tyngdöverföring och toe-knee-nose och jag har lyssnat. Och jag känner att jag börjar hitta något. Kanske är det skejt som är min bästa gren?

Längst upp på slalombacken.