Ett maraton på 3.07

Jag är ingen snabb skidåkare. Men jag är inte längre jättelångsam. Imorse gav jag mig ut med intentionen att vara ute i åtminstone fyra timmar. Långpass deluxe liksom. Jag bestämde mig för att kolla till banan som vi ska köra Orsa Grönklitt ski marathon på på lördag. Det är en 21 kilometer lång runda som körs i två varv, som börjar med nån kilometer uppför, därefter kanske 15k flackt och fint, sen en brant nerförsbacke och så avslutas varvet med en rejäl stigning. Banans lägsta punkt ligger vid 18k, den högsta vid 20k...

Sagt och gjort. Jag njöt av varje meter längs den här natursköna banan och varvade nöjd och glad och med en stark känsla i hela kroppen. Bilden av ett ånglok som jag använde mig av förra året för att få till den där malande, starka känslan i stakningen satt på min näthinna. Jag var som en liten maskin som liksom flög fram längs spåren.

Uppförsbackarna som jag mindes som ett rent helvete från förra årets lopp var inte så farliga, fast jag undvek visserligen sista kilometern på banan där det hölls stafett på Brand-SM just idag och därför fick jag en mycket flackare avslutning. Men ändå. När klockan passerade tre timmar hade jag inte långt kvar till maratondistansen, och jag tryckte på sista biten för att se vad jag kunde nå för tid. Klockan stannade på 3.07 medan jag pustade ut en stund innan jag gav mig iväg igen.

3.07. Fatta! Det är ungefär en kvart snabbare än jag kört samma distans på någonsin i mitt liv - och detta var på träning! Visserligen var det hyfsat snabbt före idag, men det var det även på Västgötaloppet förra året som är mitt snabbaste seedningslopp hittills.

Glad som en lärka rundade jag upp till 50k och stannade klockan på 3.43.

Livet är bra härligt!

Delar av maratonbanan går på den så kallade Hällbergsrundan. Elva kilometer i skog och på fina myrar. 

Och så här glad är man när man får åka runt där.