Själv jobbar jag ännu mer konkret med bilder just nu. Igår stakade jag varv på varv på ett av våra konstsnöspår här i Halland, med en enda bild fastnålad framför ögonen - nämligen en bild på ett gammalt ånglok. Jag har nämligen kommit på att när jag tänker på ett ånglok så blir min kropp urstark. Jag föreställer mig att jag är som de där medarna som sitter mellan hjulen, som rör sig i oavbruten, jämn takt. Lika jämnt ska min kropp arbeta. Jag jobbar på att nöta in en speciell vinkel i armbågsleden, och en framåtfällning som kommer exakt samtidigt i varje stavtag. Jag vill ha stakningen i muskelminnet.
Ångloket symboliserar alltså stakningsmaskinen. Men vad tänker jag då på när jag diagonalar?
Jo, Anders Södergren. Eller närmare bestämt Anders Södergrens rumpa. Bättre tyngdöverföring och höftrörelser har jag då aldrig sett. Om jag tänker tillräckligt på Anders Södergrens rumpa, tänker sådär mycket så jag tror att det är min rumpa som är Anders Södergrens rumpa, då kommer jag bli grym på att diagonala.
 |
| Snösmältning pågår. Snart finns det knappt minsta isfläck kvar i min stad. :( |
Hahaha!! Ja, jag tänker också gärna på Anders rumpa när jag diagonalar!;)
SvaraRaderaSka tipsa min sambo om det också! Undrar om han är lika sugen som jag på att tänka på den...:)
Hihi... bra bilder där :)
SvaraRaderaJag ska låna dem och se om det funkar för mig också. Kan absolut förstå ångloksmedarna och tuffandet framåt, gärna med en visselpipa emellanåt. "Wiiiiiii här kommer jag"!