Överst på pallen i tävlingsdebuten!

När vi anlände till Hindås utanför Göteborg imorse var vattentemperaturen det första jag kollade. Tretton grader. TRETTON. För ett ögonblick blev jag orolig att arrangörerna skulle ersätta simningen med löpning - snacka om antiklimax. Här ska man göra sin första triathlontävling, och så blir det duathlon! Men nej. Vi skulle simma, fast en förkortad bana på tvåhundra meter.

När jag väl sorterat och plockat i ordning allt i växlingsområdet och knatade iväg ner till sjön för avprickning oroade jag mig över andra saker. Som hur kallt tretton grader egentligen känns mot huden. Och om huvudet möjligen kommer sprängas när jag stoppar ner det under vattenytan.

Inte helt glad över vattentemperaturen... Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

...och jag var inte ensam om det. Ingen ville hoppa i för tidigt...

Men tvåhundra meter går fort att simma. Kunde man inte alltid få simma så kort på alla triathlondistanser...?

Det visade sig att tretton grader känns som en frysbox, och att huvudet vägrade vara under vattenytan. Jag vattenpolocrawlade mig framåt och försökte verkligen dra djupa andetag. Men simningen handlade mer om överlevnad än finlir.

När jag fick fötterna på fast mark skuttade jag uppför de fyrahundra metrarna upp till växlingsområdet och längtade efter att få rulla iväg på cykeln. Lyckades få på mig skor och få med mig rätt cykel och tog sikte på de tjejer jag visste låg framför mig. Rullade lätt och fint förbi ett flertal cyklister, och när jag gick ut på andra varvet  på den 10k långa vändbanan hade jag bara två tjejer framför mig. Njöt av varenda meter på cykeln, trots ett ihållande duggregn och motvinden ut på cykelbanan. Konstaterade glatt att jag var starkast uppför och att det var i motluten jag plockade flest placeringar, och att benen återhämtade sig riktigt fint när det gick lätt utför.

Åh fantastiska cykling! Jag önskar att jag kunde få cykla jämt!

Tog sista backen upp mot växlingen och sen började mecklandet med att få på löparskor. Måste. Skaffa. Snabbsnörning. Såg i ögonvrån hur en person med långt hår sprang förbi mig medan jag slet i snörena, och då kom hornen fram. Här ska minsann inte tappas några placeringar! Tjurrusade ut ur växlingsområdet och ut på den 2,5k långa vändbanan. Noterade hur fötterna kändes som tvättsvampar, och att det kändes som att skorna satt lika hårt fast som ett par trätofflor. Kikade ner på fötterna och konstaterade att det bara var en illusion - allt såg ut som det skulle. Drog förbi tjejen efter ett par hundra meter och vägrade sedan sänka tempot.

Långsam i växlingsområdet...

...och fick se mig passerad. Men det skulle inte vara länge!

Regnet fortsatte att strila ner medan jag avverkade kilometer för kilometer på den lätt kuperade slingan.  Mötte de två tjejer som kommit ut på löpningen före mig, men annars bara killar. Hade en kille bakom mig vars andhämtning fick mig att trycka på lite extra, och dessutom ville jag så gärna hålla undan för tjejen bakom mig, för jag började ana att det kunde bli en pallplats. Den första i mitt liv isåfall!

Efter varvning började det kännas i kroppen att jag höll på att göra min snabbaste femkilometersrunda någonsin, och att jag dessutom gjorde det efter iskall simning och fyrtio minuters cykling. Men jag slet vidare, och det var först när jag närmade mig målet som jag tog mig tid att tänka på hur jäkla roligt jag hade. Det spelade ingen roll att himlen aldrig tycktes få slut på regn, det spelade ingen roll att jag slet i närheten av maxpuls - det här var bannemig det roligaste jag gjort!

På väg mot mål!

Och snabbt hade det gått också, nånstans runt 22.30 på 5k. Mina snabbaste 5k nånsin!

Flög över mållinjen efter ungefär 1.12 (officiella tiderna är inte publicerade ännu), lycklig som ett litet barn. Kvittrade glatt med mina medtävlare, och fick ett stort tack för draghjälpen från killen som låg bakom mig länge och andades, men som till slut drog om mig utan att jag orkade hänga på, och en glad klapp på axeln av tjejen som kom i mål nån minut efter mig.

Någon timme senare efter en varm dusch var det dags för prisutdelning. Och när de räknade upp tredje och andra tjej och ingen av dem var jag så insåg jag att jag visst gått och vunnit hela spektaklet. De två tjejer jag hade framför mig var visst ett par grymma juniorer som tävlade i en annan klass! Haha, helt galet. Nog för att det var motionsklass, men i alla fall!

Har inte full koll på tiderna, men cyklingen tog drygt 40 minuter och löpningen drygt 22. Därmed tog alltså simningen plus växlingarna ca 10. Hehe. Finns nog en hel del att slipa på där...

Prisutdelning. Tvåan och trean var visst kvar i duschen fortfarande. :P