Ride of hope och solocykling i ösregn

Min två sista långa distanspass på cykeln har gått i stort sett enligt plan. Först femton mil total lycka ihop med Ride of hope mellan Halmstad och Mölndal i söndags. Det var längesen jag cyklade i klunga, och i söndags märkte jag hur jag saknat det. Jag valde att cykla med mittengruppen, den som skulle hålla 24-26km/h (vilket snarare visade sig bli 28 när vi cyklat ihop oss), och vi leddes med varsam hand av tre ledare som bidrog till att alla kände sig välkomna och hemma. Vi fick beröm när vi cyklade i två fina, raka led och när vi hjälpte varandra och hojtade bra. Men vi fick å andra sidan skäll när vi grötade ihop oss till en köttbulle och gjorde plötsliga inbromsningar...

Det är så roligt med klungkörning ihop med nya människor, det blir liksom som speeddating. En minut i taget bredvid varje person, och när man har gått ett varv är man tillbaks bredvid samma igen, och då återupptar man samtalet där man slutade sist. Riktigt festligt!

När vi rullade in i Mölndal under målbågen sörjde jag bara en sak - att jag inte skulle cykla vidare mot Stockholm med det här gänget. Men det får bli ett annat år. Vill du också cykla med en etapp och samtidigt bidra till forskningen om cancer hos barn så kolla hur du gör här!

I måndags var tanken att köra upp mot tio mil ensam i lugnt tempo. Lite välbehövligt cykelmek gjorde att jag kom iväg sent, och regnmolnen tornade upp sig omkring mig. Efter lunch skulle det börja regna ordentligt, och om jag hade tur skulle jag få åtminstone någon timme utan regn först.

Jag tittade ut en lagom tur på okända vägar mellan Svenljunga, Ulricehamn och Borås och gav mig av. Njöt av ensamheten på vägarna, och av att se nya saker omkring mig.

Sen gjorde jag två misstag.

Först - en nybörjargrej. Man kissar nämligen inte i högt gräs, det är som att be om att få obehagliga kryp och odjur där man inte vill ha obehagliga kryp och odjur. Det sved till ordentligt fem minuter senare och jag fick studsa av cykeln och typ vända ut och in på shortsen för att få bort djävulskapet. Resten av turen fick jag hålla hårt i styret för att inte klia ihjäl mig.

Sen - en handling i ren desperation. Himlen öppnade sig och regnet forsade ner i bibliska mängder i över en och en halv timme. Jag hade bortåt en timme cykling kvar, minst, och ingenstans anade jag en ljusning. Då valde jag att ta en annan väg än den jag kollat ut på kartan för att få lite kortare bit hem. Sånt gör man inte när man inte vet hur vägarna ser ut. Det hela ledde till att jag hamnade på en grusväg och fick stanna och konsultera gps:en. Sen fick jag vända, och då hade jag hunnit bli kall. Jag muttrade ett gäng svordomar samtidigt som regnet tilltog och vägen i princip förvandlades till en fors.

Då plötsligt stannade en bil med en åkgräsklippare på ett släp bakom sig. ”Ska du ha skjuts?” undrade föraren. Jag tänkte i två millisekunder och hörde sedan mig själv säga ”Ja tack!”.

Killen körde tillbaks mig och jag noterade drygt åtta mil istället för tio i träningsdagboken. Kändes lite surt att inte få ihop mina tio mil, och att liksom ”ge upp” och acceptera skjuts på slutet. Men vafan. Alternativet kunde ha varit att bli ordentligt nerkyld och riskera att utsätta mig för risken att bli sjuk. Känns inte som en bra idé när det är en och en halv vecka kvar till Kalmar.

Depå i Varberg på Ride of hope. I mitten Patrik Jämtvall som ledde oss tillsammans med Mats Månhav och Daniel Johnsson.

I mål efter över 15,5 mil!