Ack ledighet, kom åter! eller Rätt in i kaklet!

Jag är i chock. Hur sjutton har jag lyckats träna för en Ironman samtidigt som jag jobbat häcken av mig på ett heltidsjobb? Och, ännu mer obegripligt, hur lyckas folk träna seriöst och målmedvetet samtidigt som de jobbar heltid och tar hand om sina barn? Alltså, jag vet ju att det går, och jag vet ju att jag har klarat av det. Det är inte svårt. Men just nu känns det helt omöjligt.

Jag har jobbat tre dagar efter semestern. Igår ville jag gå och lägga mig klockan åtta på kvällen. Idag klev jag ut i solen vid halvfemsnåret och kände mig orättvist behandlad. Kunde inte solen skina en annan dag när jag faktiskt vågade ge mig ut och cykla, utan att jag behövde riskera att cykla under en lastbil och dö eftersom jag somnat över styret?

Ge mig styrka att överleva första jobbveckan. Jag vet ju att det ordnar sig sedan.

Men ärligt talat. Ibland vill jag bara ta tjänstledigt ett år och ägna mig åt att cykla, springa och vandra omkring i berg. Ensam.

Det kan också vara så att jag är lite allmänt sur idag eftersom jag nästan blev tacklad in i bassängkaklet imorse av ett gäng myllrande, bröstsimsparkande tanter i 70-årsåldern som inte kan skilja på mitt och ditt och som således inte brydde sig ett jota om att bassängen är bokad och upptagen och att de borde väntat i tio minuter med att strutta i vattnet och börja simma sjutton i bredd. Fram till dess hade jag en underbar morgon.

Jag har förresten haft en underbar dag också. Jag är bara fascinerad av att det kan vara så att jag blir helt knockad av tre arbetsdagar medan jag kan dansa krigsdanser med mamma fem minuter efter målgång i en Ironman.

Min morgonvy. Helt okej!