Pannbensträning utan glid

Grängesvålen

Det är vansinnigt vackert runt omkring längdspåren här. I motsats till hur det såg ut i Orsa så finns det faktiskt vyer. Åt ena hållet Städjan som växer sig mäktig över trädtopparna, i horisonten de norska bergen. Och när man har kommit en bit bort så kan man vända sig om och se Grängesvålen där utförsåkarna är som små myror.

Johan

Men alltså.

Ska det verkligen vara så att man måste staka i nerförsbackarna? Jag hade alldeles för mycket fäste på skidorna, så det bet ordentligt. Men det pajjade det redan rätt taskiga glidet (vid de här temperaturerna blir snön helt sträv och stum, och hugger sig fast i skidorna). Jag fick kämpa ordentligt på första varvet på 7,5 kilometersspåret och kände mig som världens sämsta skidåkare när pulsen rusade vid minsta ansträngning. Men det var förbannat kallt, närmare 25 minusgrader, och det var omöjligt att dra ordentliga andetag. Inte konstigt att hjärtat måste arbeta hårt för att få den lilla mängd syre som finns ut i blodet, plus att den stackars muskeln hade att göra för att hålla kroppen varm.

Och vad gör man när man haft ett grispass i 45 minuter? Jo, man fortsätter grisa och hoppas på att de följande 7,5 kilometrarna blir en seger. Nu blev nästan lika helvetiskt som det första varvet, men jag fick ju bygga pannben i alla fall.

Imorn säger jag bara. Ny tid, ny strid.

Sa jag att det var kallt?