Mina skidor och jag

Nästan ensam i spåren

Det första jag tänkte tidigare idag när jag fick reda på den glada nyheten var att jag var så skidsugen så jag trodde jag skulle avlida. Jag ville ge mig ut i snön på stört. Men jag fick snällt vänta, i alla fall till klockan blev strax efter tre och jag hade hunnit sluta jobbet, åkt hem och bytt om och plockat ihop lite vallaburkar.

Men SEN!

Jag var i praktiken ensam i spåren. En man svischade förbi, en tant och en farbror blev omsvischade av undertecknad, men annars var det helt öde. Kan bero på att det snöade, och på att snöfallet tilltog för varje minut för att till slut bli värsta sagosnön som föll i kastrullockstora flingor (som av någon anledning alltid lyckades leta sig in innanför glasögonen!). Jag hade typ noll fäste eftersom jag inte begriper hur man gör för att valla på två plusgrader och snöfall, men det gjorde inte så mycket eftersom mina ben inte pallade att diagonala ändå. Jag stakade på och hade det så bra att jag började fundera över om det är för sent att skaffa sig en heltidskarriär som skidåkare och på vad som skulle hända om jag struntade i att åka hem och bara fortsatte att staka och staka. Hur länge kan man hålla på liksom?

Omvallning pågår

Där ute i spåren mår jag så bra, och jag älskar nästan varenda sekund. Jag och mina skidor är världens bästa kompisar, och vi ska uträtta stordåd tillsammans!