Hur gör man för att ge allt?

Alla bitar skulle slipas. Också utförsåkningen.

Jo, man skaffar sig en skidskola och ser till att ta rollen som hon-som-alltid-vill-lite-mer-och-lite-snabbare.

Jag hade verkligen haft en pissdag. Gick hem från jobbet på lunchen och kved och led i en timme på grund av en utomjordisk mensvärk. Trodde fan att jag fått nån parasit eller nåt. Eller blivit djävulsbesatt. Innan tabletterna verkade låg jag mest och yrade och ville skära loss allt mellan halsen och knäna och slänga på sophögen.

Småningom återkom livet i kroppen, och jag kunde börja ladda för eftermiddagens lilla improviserade skidskola. Klubbens snyggåkande Jonas med världens mjukaste dubbelstakning mötte upp mig och ett gäng andra på Bäckavattnets golfbana, och på schemat stod teknikträning.

Jonas, skidguden.

Lila burkvalla visade sig vara min vän idag. Fästet var mycket bättre än igår, och det behövdes när Jonas ville granska vår diagonalåkning. Backarna intogs på tre sätt: Först långsamt med fokus på att åka snyggt och stort, därefter med lite högre fart men fortfarande med teknikfokus, och därefter snabbtsnabbaresnabbast. Allt för att banka in i skallen på oss att de sekunder man vinner på att försöka hetsåka förlorar man när man syrat ner benen och pulstoppat bort sig på sista varvet.

Och sen då? Sen lekte vi. Jägare. På led. Först i makligt tempo. Sist i ledet byter spår, åker om i högre fart och hoppar in framför förste man. Sen näste man på tur tills hela gänget fått staka loss. Det var uppvärmningen det. "Nu kör vi tre varv, se till att springa i saxbacken, kryp ihop nerför och ha fart så ni kan dubbelstaka resten". Samma princip som backarna, långsamt, snabbare, snabbt som fan. Och det var ju bara att köra. Man vill ju komma först...

Lite vila tilläts ibland...

Men det var inte klart där. Nä. Sen skulle jägaren fram igen. I högre tempo, i fyra kilometer. Kändes som en biff i två kilometer, sen kom syran. Bara till att plocka fram den där Hellner innanför pannbenet. Jag. Ska. Förbi. Jag. Ska. Spurta. Om och om igen. Uppförsbackarna kändes evighetslånga.

Men jag klarade det. Nästan. Jag hade avslutningssträckan på varvet och kämpade för att komma förbi ledet. Jonas låg först och han åkte som om det stod en OS-medalj på spel. Och jag stod i ärlighetens namn nog mest still fast jag tyckte att det gick fort. Men jag körde på, för guldet. Och kom tvåa.

Men fan vad roligt det var!

(Och snyggåkande Jonas med den mjuka dubbelstakningen sa att jag åkte snyggt. Att jag stakade som om jag åkt skidor i hela mitt liv.)