Ulricehamn jag älskar dig!

Det slutade med ett vinnarleende. Men vi tar det från början.

D21:orna skulle starta i led 2. Först kom eliten och sen jag, plus såna som åkt Vasaloppet på placering <4000. Därefter kom resten. Pöbeln, såna som åkt Vasaloppet på sämre placering och motionärerna. Behöver jag säga att jag kände mig lite malplacerad? Jag beslutade att, trots tävlingsledningens höga tankar om mig, starta längre bak. Jag ville inte bli av med stavar och ben i starten när alla snabba löpare skulle hetsa för att komma före mig.

Nåväl. Skidorna var testade och fästet verkade bra. Glidet, som vi lagt extra omsorg vid, kändes okej, men var svårt att säga särskilt mycket om på den lilla uppvärmningssträcka jag körde. Jag klev in i mitt led, och där kom den. Tävlingslusten? Ånej, ångesten. En klump i halsen och helt fel målbilder i huvudet. Jag tänkte lössnö, myrar och Mullsjö. Ville helst av allt kliva av. Men rätt var det var så började folk röra på sig framför mig så det var bara att haka på.

Fem kilometer gick av bara farten. Sen kom bendödarbacken. Du vet den där backen som du inte önskar din värsta fiende. Benen malde på men mitt huvud var inte riktigt sig självt. Mantrat inom mig borde ha varit "jag är stark, jag är vältränad, jag klarar det här". Istället var det nåt litet troll som muttrade "kliv av kliv av kliv av!". Trollet hade överhanden ända tills första vätskan där funktionärerna talade om för mig att jag kört sju kilometer. SJU! Och jag som bara ville dö. Men det visade sig att de var lite fel på det, för rätt snart dök tiokilometersskylten upp. Och sen kom kicken, åkglädjen och självförtroendet. Jag mådde så jävla bra! Flytet fanns där, benen hade kraft och stuns i diagonalåkningen, och jag kände mig som den skiddrottning jag vill vara.

Fram till passeringen fick bjöd banan sen på en hel del kringelikrokar på en golfbana, och där fick stakningsmaskinen Therese verkligen lön för sin träningsmöda. Herregud vad glad jag var över alla mina stakningspass! Det kändes helt enkelt hur bra som helst, eller bara precis som det ska.

Vi åkte alltså två varv och totalt 42,2 kilometer, och det märkliga var att på andra varvet kändes den där biten mellan 5k och 10k inte alls lika plågsam. Backarna var ju likadana och mina ben borde ju rimligen varit lite tröttare, men det kändes som att jag hade fått blåbärssoppa injicerat i mina ådror eller nåt, för jag var inte det minsta trött. Kanske berodde det på att solen stod högt på himlen och värmde mina kinder, kanske berodde det på att jag var rätt ensam i spåret mestadels, med en klunga skidlöpare ett tjugotal meter framför, och några ett tjugotal meter bakom som jag hade där att hänga på och hålla avstånd till, men som aldrig störde min rytm.

Och sen kom golfbanan igen. Där möttes jag av entusiastiska barn som hejade och peppade och liksom sprang med på vissa sträckor. Helt underbart! Plus att utsikten var fantastisk över ängarna där solen sken genom tre perfekta minusgrader och över ett glittrande tjockt lager snö och en klarblå himmel.

Jag hade ett tidsmål för Ulricehamnsloppet. Jag ville så gärna komma under 3.40. När jag jämförde likvärdiga lopp i Vasaloppets seedningstabeller så var det nämligen strax över den tiden som den magiska gränsen för nionde startled låg. Men när jag kom till 40-kilometersskylten kastade jag en blick på klockan och satte nästan i halsen - höga 3.19! Det fanns ju till och med en chans att jag skulle komma under 3.30...! Jag ökade tempot en aning för att testa kroppen, och den svarade precis som jag ville - med att liksom jubla över fartökningen och ta mig de sista kilometrarna mot mål med långa, fina stakningstag och med en så bra åkning rent tekniskt att jag blev helt förvånad över mig själv. Men för tusan, ska man åka i mål så ska man göra det med stil.

Jag korsade mållinjen med ett leende den här gången, och var så full av lyckokänslor över loppet, spåren och omgivningarna att jag högg tag i första bästa funktionär och överröste honom med beröm och känslosamma beskrivningar om hur underbart jag hade haft det.

Jag är så stolt och nöjd över min själv och min insats. Har inte vågat uppdatera seedningstabellerna på Vasaloppets hemsida än, för jag vill kunna njuta av den här segerkänslan så länge det går om det skulle visa sig att min tid trots allt inte skulle räcka.

Och förresten, jag ramlade inte en enda gång i de krokiga nerförsbackarna. Inte ens när de slutade i en skarp sväng. Bara en sån sak liksom.