Rapport från en mörk och ödslig cykelväg

Jamen Therese, hur går det med det dära pendlandet nu då? Jotack, rätt så bra. Klockan kvart i fyra är ofantligt mycket tidigare än kvart i fem när det handlar om att kliva ur sängen, dra på sig cykelkläder och dra iväg längs en fasligt mörk cykelväg, men annars ska jag inte klaga. Cykellampan är lika stark som en långtradares helljus och än så länge har vildsvinen hållt sig på sin kant.

Jag har haft fullmånen som sällskap och tiden har liksom flugit iväg. Snart kommer jag bergis tröttna, men det är ett himla göttigt sätt att vakna till liv på sådär på morgonkvisten vill jag lova. Huvudet är igång, kroppen har startat och jag har hunnit avverka ungefär världshistoriens alla stora frågor under mina fyrtiofem minuter på cykelsadeln. Det är nästan så jag känner att om jag bara får tänka en minut till så har jag svaret på frågan om meningen med livet. Så jo, det här pendlandet kommer bli en vana känner jag.

Mitt sällskap de här mornarna - superlampan. Och ett och annat vildsvin som gömmer sig i skogarna omkring.