Hur går det för mig egentligen?

(Det verkar som att Blogger haft nåt msyko för sig det senaste dygnet, kommentarer och inlägg har försvunnit och kommit tillbaks igen. Förhoppningsvis är allt där det ska vara nu!)

Det är svårt att tro att det bara är två veckor kvar till Stockholm. Jag lullar runt i nån slags "äsch jag tränar vad som faller mig in/mañana/no stress"-bubbla och gör inte alls som jag hade planerat. Förra lördagen skulle jag ha ett fokuserat långpass med fartökningar och grejer. Istället försökte jag springa ultra alldeles ensam. I tisdags skulle jag sprungit snabbdistans, istället larvade jag runt i nån slags sörja mellan distansfart och snabbdistans. I torsdags skulle jag sprungit intervaller, men istället lekte jag barfotalöpare. Och idag då? Långpass säger schemat, John Bauer-skog säger hjärtat.

Jag tänker att det är helt okej. När jag står på startlinjen den 28 maj har jag ändå gjort så gott jag kunnat. Men det svänger väldigt, det där med humöret och tron på den egna förmågan. Förra helgen var jag skitnervös. Tänkte att det kommer aldrig gå. Och nu sitter jag här och tror att jag kan klara vad som helst. Ingenting skrämmer mig. Korkat eller en finfin överlevnadsstrategi, det är frågan.

Favvoskogen. Skogen + VFF + Therese = underbar lördag!