Löpare kan själva, eller?

Jag kan inte hålla mig ifrån mina VFF. Skogen kom jag aldrig till igår, men det blev i alla fall en mil på mitt favoritberg.

Medan jag sprang så funderade jag lite över vad jag höll på med. För ett drygt halvår sedan fick jag veta av min naprapat att jag har nersjunkna främre fotvalv, och det ledde i sin tur till Mortons tå, något som gick att behandla och numera känner jag ingenting av det. Men fotvalven är som de är, nersjunkna. Naprapaten tyckte att jag borde ha inlägg, och efter lite funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att prova. Efter att jag vant mig vid inläggen använder jag dem i stort sett på varje pass numera. I orienteringsskorna får de inte plats, så där är det rätt naturligt att låta bli dem. Mina Saucony A3 är också lite för små för att få plats med inläggen, men jag har inte sprungit med dem på evigheter eftersom de inte är nåt vidare på de grusiga eller skogiga underlag som jag helst av allt springer på. Och jag kan inte dra någon annan slutsats än att de funkar, eller att de i alla fall inte gör så att jag får ont igen.

Men nu plötsligt har jag alltså fått för mig att det är helt okej att springa distans näst intill barfota, utan inläggens stöd till fotvalvet. Vad hände, liksom?

Och det är inte bara jag som får diagnoser och lösningar serverade av diverse sjukvårdsutbildade personer och som sedan bestämmer mig för att skita fullständigt i deras expertis och gå på min egen känsla och vad jag tror är bäst. Jag har vänner med löparknä som blivit ordinerade alternativ träning och att ta det lugnt med löpningen (observera, alltså inte total löpvila, men heller inga ultrapass) och som gör precis tvärtom - springer av bara fan. Med följden att knät ballar ur totalt och de inte kan springa över huvud taget på evigheter. Andra vägrar gå till ortopeden eller någon annan läkare trots att fötterna gör ont i varje steg eftersom de inte tror att läkaren kommer säga något smart ändå. I vilka andra sammanhang skulle vi göra så? Känner man en knöl i bröstet går man väl och kollar upp den, och säger läkaren att det är en cellförändring som man måste operera bort så gör man väl det?

Jag är inte heller särskilt glad i de där vilolösningarna som sjukvården strör omkring sig när de förstår att ens skador har uppkommit av löpning. Jag tycker att de precis som i alla andra sammanhang borde utgå från individen - älskar jag löpning kommer jag fortsätta vilja springa och då är det tammetusan läkarens uppgift att hitta ett sätt för mig att kunna göra det. Det kanske är det slentrianmässiga i diagnoserna och botemedlen som gör att det känns svårt att ta på allvar och svårt att följa läkarnas rekommendationer?

Eller är vi bara korkade när vi struntar i vad de säger och istället kör på vår egen mer eller mindre belagda teori om vad som är bäst för oss själva och vår kropp?

Det ösregnade för övrigt under gårdagens pass. Och åskade. Ett av mina favoritlöpväder!