Gud vad jag fruktar den meningen. För att inte tala om "Du ska nog inte springa mer. Överhuvudtaget."
Men idag var inte dagen då jag behövde höra dem. Istället fick jag smaka på "Jaa, vissa tycker att det är som helvetets eldar" som svar på frågan kommer det göra ont?
Min tå- och trampdynesmärta har fått ett namn - Mortons tå. Nerven mellan mina två yttersta metatarsalben har blivit klämd och troligen beror det här på att mitt främre fotvalv är ihopsjunket. Jag som inte ens visste att man hade ett främre fotvalv. Men det har man, och mitt är inte i sitt livs form kan man väl säga.
Bild lånad från anatomic.nu
Och vad gör man åt det här då? Jo, man resignerar angående inlägg och särskilt angående formgjutna sådana och accepterar att alla ens fina teorier om att fria fötter med så lite extra stöd och hjälp som möjligt springer bäst. I teorin funkar det ju så, en fot som aldrig blivit förstörd av att springa på hälen i fel skor eller fått alla sina små fina muskler förtvinade av alltför mycket stöd och stela sulor som inte låter foten balansera och parera ojämnheter själv är en lycklig fot. Särskilt om den fått slippa otyget med att springa på asfalt. Men i praktiken måste jag nog inse att mina fötter inte är guds bästa barn och att de inte kommer kunna rätta till sig själva. Jag kommer behöva inlägg. That's it.
Men. Inlägg i all ära. Om jag stoppar dem i mina skor nu och låter det stanna där kommer det ta en evighet innan nervklämningen rättar till sig. Och så kan jag inte ha det. Jag kommer bli olycklig om jag inte kan springa smärtfri SNART. Och min underbara naprapat förstod detta nästan bara genom att titta på mig (gissar att han såg paniken i mina ögon när han beskrev hur läkningsprocessen skulle gå till...) och plockade fram en av sina apparater - stötvågspistolen.
Som en liten ettrig hammare vars slag tillkommer av tryckluft bankade stötvågspistolen min fotsula. Om det gjorde ont? Nä, inte som helvetets eldar, men inte fan var det mysigt precis. Jag hade hört historier om stötvågssmärtan som gjorde att jag nästan grinade innan naparapaten ens hade börjat behandlingen, men det var inte så farligt. Det viktiga är att det hjälper. Två-tre behandlingar till, och sen tror min fina naprapat att jag ska kunna springa ultraintervaller den 13 november.
Jag håller tummarna.
Bild lånad från fysioteamet.se
Jag håller tummarna också samtidigt som jag tycker lite synd om dig och din fot. Skönt att veta vad det är iaf. Nu får vi hoppas att du läker snabbt och fint. DU ÄR JU ULTRA JUE! :)
SvaraRaderaSom John sa, skönt att veta vad det är och att det går att göra något åt. Jag är inte heller förtjust i mina relativt nya inlägg och slarvar mycket med dem. Dock har problemet jag skaffade dem för försvunnit, vilket gör att jag ignorerar inläggen lite till... Hoppas att du är läkt till Ultraintervallerna!
SvaraRaderaExakt samma som jag haft men de första gångerna jag fick stötvåg trodde jag att jag skulle svimma. Antar att det beror på hur hårt terapeuten trycker och hur "illa" det är. Men stötvåg funkar. OCH inlägg. :)
SvaraRaderaJohn: Tack för tummarna! :D
SvaraRaderaSara: Åh, jag har en känsla av att jag kommer bli precis likadan. Men jag får väl bestämma att jag ska ha nåt slags straff om jag inte använder inläggen. Löpförbud i en vecka typ. ;)
Ingmarie: Jag tror att Bosse inte hade på högsta effekten första gången... Ska dit idag igen, och då lovade han att dra på ordentligt. Jag känner mig skräckslagen redan nu, och det är flera timmar kvar. Jag kan liksom föreställa mig hur ont det kommer göra om det jag fick bara var en liten försmak...
tusen tack för tips har inte kunnat träna ordentligt sen i januari och var hos läkaren idag som gav mig diagnosen Morton ska kolla med naprapaten som finns i stan om han kan hjälpa mig :-)
SvaraRadera