Maratonbubblan

Det märks i mitt huvud att det snart är dags för försommarens största grej. Jag får tunnelseende och svårt att koncentrera mig på särskilt mycket. Men om någon säger något om löpning och maraton, eller något som låter som att det skulle kunna handla om löpning och maraton eller om någon överhuvudtaget pratar om något och jag inbillar mig att det handlar om löpning och maraton, då spetsas mina öron och jag blir oerhört fokuserad. 

Jag är i bubblan.

I vanliga fall brukar jag tycka som Sofie - att det här med lopp är rätt jobbigt eftersom man ju måste vila både innan och efter, och vila är jobbigast i världen. Eller i alla fall tråkigast. Men just nu njuter jag. Jag skulle kunna vila i all evighet.

Igår återhämtningsjoggade jag med klubben (mest eftersom jag ville vara med och äta tårta efter träningen för att fira att vår lilla klubb är så grym och hade sjutton löpare på Varvet - sjutton löpare som gjorde strålande resultat allihop) och kände av en del småskavanker under tiden. Fem kilometer i terräng och på gräs, med och utan skor och lite löpskolning på det fick vara nog. Lite är det väl som Anna skriver - plötsligt känns allt. Hur mår egentligen min högerfot? Är Morton där igen och hälsar på? Och vaderna, är de inte lite konstiga? Jag tror inte att det är något fel på mig, jag tror bara att jag är nervös.

Det här är liksom veckan då man vill att allt ska klaffa. Jag vill inte ha några nätter i rad då jag ligger vaken och oroar mig över stort och smått. Jag vill inte ha stressiga lunchtimmar och tvingas slänga i mig maten. Jag vill inte att jobbet ska hänga som ett mörkt moln över huvudet på mig när jag går hem för dagen. Jag vill sova gott, vila middag, äta god mat och ta det lugnt. Jag vill helt enkelt ha semester. Kan någon ordna det åt mig?