Löpningen är min fristad

Jag har hål på knäna på mina favorittights, och på armarna sitter numera tunna, tunna rivsår. Det är tydligen sånt man får finna sig i om man ska bli en seriös orienterare.

Och som vanligt var jag sist tillbaks till startplatsen på kvällens träning. Inte för att jag är så vansinnigt långsam egentligen, utan för att jag alltid väljer kartor med längst banor eftersom jag vill skutta runt så länge som möjligt i skogen. När jag återvände hade de redan plockat undan målstämplingen, så jag fick inte ens veta hur snabb jag var på min sista karta.

Så länge som möjligt, förresten. Det tycks vara någon form av ledord för mig nuförtiden. På tävlingen i Fjärås för några veckor sedan lekte jag med tanken att medvetet springa fel på slutet för att få lite mer tid i skogen, och i söndags kväll fick jag separationsångest vid tanken på att äventyret i Skåne var slut. Jag hade gärna fortsatt springa i evigheters evighet. Eller så länge som möjligt. Hela jag uppfylls av en så stark känsla av lycka när jag är ute längs stigar, vägar och i terrängen, det är som en fristad. Det finns inga måsten i den där springbubblan och jag är bara Therese, inte producenten, journalisten, systern, sambon eller dottern. Bara Therese. Allt det där som jag gör dagligen - planerar, löser problem åt mig själv och andra - det kan jag lägga åt sidan när jag springer. Jag kan tänka på absolut ingenting, och det är helt okej.

Det kanske inte är så konstigt då att jag gärna springer vidare, så länge som möjligt.

Strandskogsorientering en annan gång, på en annan plats.