Det började med ett sms och en fråga om jag ville springa en mil eller så när sms:aren slutade jobba. Jamenalltsåjagskullejulöpvila. Fast nä. Frågar nån om jag vill springa så säger jag inte nej, jag är snarare löparklädd innan frågeställaren hinner avsluta meningen.
Två smörgåsar senare var mitt löpsällskap klart för start, Garmin hade hittat satelliterna och jag var seg i benen men glad i hågen.
Jag är för övrigt inte jättesnabb. Det är däremot kvällens löpsällskap. Ändå fann jag mig snart harandes, för han skulle tvunget springa bakom mig på den smala lilla stig som vi följde. Dessutom knotades det en del där bakom, om magont och annat trams.
Sen skulle han plötsligt ut i skogen. Ni vet hur det är.
Och vad gör då jag? Jo, istället för att rulla tummarna och låta svetten torka in så började jag utfallsgå lite fram och tillbaks på stigen, och när jag tröttnade på det gjorde jag ett gäng (läs fyrtiofem) djupa, fina knäböj.
Skogsmullen blev klar och det var dags att springa vidare. PANG! sa det i mina lår och rumpa och det var som om någon hade injicerat koncentrerad mjölksyra i de redan förbannade musklerna. Men man säger inte sånt. Man säger inte till snabba (och numera även lätta) löparen bredvid att hörrödudu, nu är det dags att lägga ner den här rundan, jag har fått mjölksyra. Nä, man springer vidare. Ett tag. Sen slutar man svara på tilltal, morrar och surspringer som en liten gubbe nån kilometer tills varenda liten pyttebacke känns som ett berg. Då erkänner man syran och säger att det ändå är dags att dra ner på tempot och jogga ner sista kilometrarna.
Jojo.
Dagens lärdom, således: Låt bli att göra fyrtiofem djupa knäböj och gå hundra meters utfallsgång mitt i ett distanspass i högt tempo. Särskilt när du egentligen borde ha en välbehövlig löpvilodag.
Du är inte den enda... finns nog inte inte en löpare som inte gjort samma misstag!
SvaraRaderaMen erkänn att du inte ångrade dig när du kom hem :-)
haha! Men du kommer att känna dig stark som en oxe när effekten kommer (Vilket den gör om du tar det lite piano) Nyfiken i en strut undrar jag förstås vem sällskapet var. :-)
SvaraRaderaThomas: Nej, när jag kom hem kände jag mig som världens duktigaste löpare. Varenda knäböj är en seger för mina löparben, och när de dessutom fick slita lite extra så kände jag mig strålande nöjd. :)
SvaraRaderaIngmarie: Hehe, jag har lovat honom anonymitet mot att jag fick skriva om hans hoppautiskogen-incident. :) Och oxstark är precis vad jag vill bli, därav benövningarna. Har tänkt göra dem (+ lite annan löpstyrka) efter varje löppass framöver. Men kanske inte just mitt i...
Äsch, känner att det där är ett avslutat kapitel nu och att jag kan träda fram. Kanske inte med namn men med uppgifter som att hoppautiskogen-mannen är en till Therese mycket närstående person. Och att de där mackorna som åts innan löppasset intogs i hoppautiskogen-mannens hem, vilket är lika med Thereses hem.
SvaraRaderaSådär ja. Nu har jag stillat nyfikenheten hos läsarna något. :)
HAHA! DU är så himla kul! Vad jag inte får ihop är vad snubben gjorde i skogen!?! Onekligen så hann du med 45 knäböj och hundra meter utfallsgång.. :)
SvaraRadera