Falkenbergs stadslopp 2011 - eller loppet då jag ä-n-t-l-i-g-e-n subbade!

Ibland tänker jag att jag skulle vara en bra tonårsmorsa. Jag skulle vara helt strålande bra på att hålla mig kall och lugn när tonåringarna ägnar sig åt totalt irrationellt surande och inte vill göra nånting alls i hela världen. Jag var nämligen urtypen av en gnällig tonåring ungefär vid trekilometerspasseringen idag - jag ville ingenting. Eller jo, det ville jag visst. Jag ville ligga på en soffa och glo på tv-serier och äta chips. Vad jag hade att göra på Falkenbergs gator kunde jag inte för mitt liv förstå. Jag funderade seriöst på att ställa mig vid sidan av och titta istället.

Men så kopplade jag på den rationella morsan i mig själv istället och började ställa några knepiga frågor till tonåringen. Har jag ont någonstans? Nej. Är jag trött? Nej. Är jag en gnällspik som hellre ger upp än kämpar in i väggen? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag bryter nu? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag tar mig i mål på 47.30? JAAA!!

Och där nånstans förstod jag att det inte var någon bra idé att stanna. Efter det gick det mesta av bara farten. Eller, alltså, det är ju helt sjukt jobbigt att springa på toppen av sin förmåga i över fyrtiofem minuter, så jag ska inte säga att jag njöt. Jag led. Men benen var starka och orkade med allt jag bad dem om, och jag kände mig upprymd och glad. Borrade ner blicken i horisonten och tänkte på tekniken. Andades djupt. Lyftes framåt och uppåt av den underbara publiken (där folk till och med ropade mitt namn! Trots att jag inte hade någon egen hejaklack med mig! Tack alla fina som kände igen mig längs vägen och skrek!) och plötsligt var det inte ens tre kilometer kvar. Småsnackade med en kille som tyckte att vi höll ett hisnande tempo. Försökte få honom att hänga i. Väntade på väggen som aldrig kom. Susade förbi folk längs Ätran genom Vallarna. Kutade över Tullbron, in i folkmassan. Kämpade uppför de två små knixarna som kommer sista femhundra metrarna. Försökte öka sista tvåhundra. Snubblade över mållinjen, kikade på klockan. Det. Är. Inte. Sant. Bättre än jag någonsin kunde drömma om! 47.16 sa Garmin, vad officiella tiden blev vet jag ännu inte. Kände efter i hela kroppen och i hjärtat. Ingen smärta någonstans, bara glädje.

Knatade fram till MarathonMia som jag haft några meter framför mig de sista sju kilometrarna och blev lite tonåring igen. Man får vara lite generad och fnissig när man träffar en av sina löparidoler. Hade jag inte varit så euforisk över världens bästa millopp hade jag förmodligen varit lite mer samlad och kunnat kläcka ur mig att det till stor del är tack vare Mia som jag drömmer om ultra och som jag tror att allt är möjligt. Men ibland är inte hjärnan riktigt med.

Hur som helst. Tack Falkenberg för att du hade så fina gator åt mig idag, och tack kroppen för att du är så grym!