Skräckfylld cykeltur och en kaka

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...