Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!
Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.
Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.
Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!
 |
| Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde. |
Therese, jag tror att du har den blodigaste bloggen på nätet :)
SvaraRadera