Allt är visst möjligt

I min bransch (det vill säga journalistbranschen) får folk inte fasta jobb. Det har jag fått höra typ sen jag var tolv år och bestämde mig för att bli journalist. Det är den ständiga vikariesvängen som gäller, eller så får man satsa på eget företag och frilansa. Och med tanke på att det utexamineras ohyggligt många journalister från diverse folkhögskolor och universitet varje år så är det en enorm konkurrens om de visstidsjobb som finns. Gillar du inte läget står det liksom tusen på kö för att ta just ditt jobb, så det är ingen idé att bråka om anställningsvillkor, lön och annat trams.

Ungefär så.

Men idag hände det som inte kunde hända. Jag har visserligen vetat det ett tag, men inget är på riktigt förrän någon skrivit under ett kontrakt.

Jag har nämligen fått jobb. På riktigt. Tillsvidareanställd. Från och med i eftermiddags finns det signaturer på ett papper som bekräftar det hela. Och jag är så fruktansvärt glad så det går inte att beskriva!

Nu önskar jag att jag kunde säga att dagens goda nyheter fick mig att flyga fram som en hind på Sannarps IP:s tartan ikväll. Så var dock inte fallet. Men skapliga tider på min intervallstege (som såg ut såhär - 200m/400m/600m/800m/1000m/800m/600m/400m/200m och en minut gåvila rakt igenom) fick jag i alla fall ihop. För övrigt kan jag meddela att det inte alls är så att det känns lätt att springa 800 meter efter att man sprungit 1000 meter och vilat en minut. Jag tänkte att varje intervall efter vändningen skulle vara enklare än den förra, men ånej. Det var en ren plåga.

Men vad gör väl det. Jag har ju fått ett jobb.

Med pennan i högsta hugg i eftermiddags...

...och ett par timmar senare, lite svettigare, men lika glad. Och jävligt  färgkoordinerad.