Rädd i löpspåret

Häromdagen funderade jag en hel del på rädsla medan jag sprang. Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag sprungit, bortsett från den gången då jag ville fira sommarens kortaste natt och sprang mitt i natten. Men det berodde ju mest på att jag inte hade någon pannlampa och sprang där det var kolmörkt. Jag trodde ju att det skulle vara ljust...

Hur som helst, skrämselartiklar om överfall när folk varit ute på löprundor biter inte på mig. Jag brukar tänka som vanligt - typ "det händer inte mig". Vilket det ju i rätt stor utsträckning inte gör. Till exempel så är ju överfallsvåldtäkter långt mycket ovanligare än våldtäkter som sker i hemmet eller på andra platser bland folk du känner.

Men jag har upptäckt att jag ändå är mycket mer lättskrämd nuförtiden jämfört med typ när jag var tonåring. Det hör väl till tonåren förstås, att man ska vara totalt orädd och odödlig, men det är en markant skillnad. Jag märkte det på riktigt i vintras när vi körde hem efter ett kvällsskidpass på elljusspåret i Ätran. Då lät det konstigt under bilen, som om något satt fast där. Johan stannade till och bad mig kika under bilen, men jag vägrade. Jag hade nämligen hjärtat i halsgropen och hade fått för mig att det var någon under bilen. Alltså, en människa som på nåt sätt hakat sig fast. Antingen skulle den vara död och det vore obehagligt, eller så skulle den vara levande och galen. Helt irrationellt och obegripligt. Men rädslan var verklig.

Och så på min löprunda häromdagen bestämde jag mig för att springa en annars välbekant runda lite annorlunda. Istället för att springa längs en bilväg så ville jag följa en liten stig precis bredvid Nissan i ett par kilometer. Det var en gråmulen, blöt, lerig och stilla kväll och jag kände mig rätt ensam där ute i skogen. Precis innan jag svängde ner på den för mig nya stigen kom jag förbi en slocknad marschall och ett gammalt, slitet porträtt av en ung man. Rös till lite och tänkte att det väl förmodligen var en minnesplats för någon som antingen dött i en olycka eller tagit livet av sig. Trippade vidare nerför stigen och kom fram till ett gäng tända begravningsljus. Kände mig lite olustig i den tysta, mörka skogen och bestämde mig för att vända om och ta vanliga vägen istället. Vände mig om, och just framför mig vid foten av ett träd satt en docka i bebisstorlek klädd i lila klänning och utan huvud. Och samtidigt hördes ekande, kalla skratt någonstans just bakom min rygg. Med klapprande hjärta rusade jag uppför stigen, ut åt fel håll så jag hamnade i en hästhage långt bort från vägen jag sprungit på från början. Jag vågade inte vända tillbaks och springa förbi det läskiga stället utan fortsatte i hagen tills jag inte kom längre utan fick kräla under ett elstängsel ut på en väg.

Det var längesen jag varit så rädd. Och inte heller här var det en särskilt rationell rädsla. Skratten kom förmodligen från andra sidan Nissan och lät skumma på grund av avståndet, dockan hade väl någon tappat, och ljusen må varit lite jobbiga och läskiga i stunden, men var ju förmodligen inte något annat än en del av en anhörigs sätt att sörja en död närstående. Men sammantaget blev det hela lite för mycket för mig. Under resten av löprundan tänkte jag på det här med rädsla. Blir den värre med åren? Borde man inte bli mindre lättskrämd ju mer man är med om?

Löpare med skrämselhicka - svårt att hålla i kameran och därmed suddig bild...

Regntunga skyar och kyrktorn bidrog till att resten av rundan inte heller var jättemysig.