Knäckt och butter

Den här ultrawannabeen funderar på att aldrig mer springa en meter. Dagens långpass var så långt ifrån härligt man kan komma. För det första - vem tusan sa åt sommaren att komma dundrandes tillbaka med 27 grader och steksol? Jag som var så nöjd med regn och rusk och längtade efter höstlöpning! För det andra - vem har pajjat mina vader?!

Det var ett himla slit från steg ett, och jag kände mig modlös, knäckt och lite småbitter innan jag ens kommit halvvägs. Och jag skulle bara springa 23k! En piss i Nissan! Hur kan det vara så att 55k känns lätt som en plätt ena dagen och en annan gång känns 7k totalt övermäktigt och idiotiskt? Efter 2k fick jag stanna och stretcha högervaden som betedde sig som ett mongo. Sprang vidare. En kilometer senare fick jag stretcha och massera vänstervadens utsida eftersom den skrek och gormade förnärmat över att jag försökte få den att hjälpa mig att ta mig framåt. Båda benen hämtade sig något efter mina förmaningar och lite gullande, men de blev aldrig riktigt sig själva. Det var förresten ingen endaste liten del av min kropp. För att inte tala om knoppen. Nä, det här passet tänker jag glömma bort och aldrig mer tänka på.

Och jag kommer förmodligen springa igen. Men ikväll tänker jag tycka vansinnigt synd och mig själv och tänka att världen är emot mig.

Med 10k kvar - astrött och halvdöd.