Jag sitter och fnular på en fråga som jag egentligen redan vet svaret på. Men det ska visst vara så att man ska fnula och fundera en god stund innan man bestämmer sig för vad man redan visste. Nåväl. Det handlar om Stockholm halvmarathon. Jag är osugen. Känner mig ur form, slö och inte alls som den rasande snabba furie jag skulle kunna vara. Här springs inga halvmaror på 1.45, liksom, och då kan det väl lika gärna vara? Men samtidigt älskar jag att springa genom Stockholm, och det är lite speciellt med Stockholm halvmarathon eftersom det var första halvmaran jag sprang då för två år sedan.
Jag funderar vidare.
Samtidigt läser jag om den skogstokiga älg som gått bärsärk i Norge. Det lustigaste i hela historien är den femtonårige löparen Simen som också fick syn på älgen under loppet. Han fick liksom lust att gå fram och hälsa på den ulliga, gulliga älgtjuren. Simen är nu i efterhand glad att han lät bli, så han slapp bli den som låg ner på marken, chockad och med ett stort köttsår i låret.
Jag undrar bara en enda liten sak. Varför i hela fridens namn skulle man vilja hälsa på en älg? Älgar är sjukt läskiga. Värre än kor. Till och med värre än löparilskna hundar vars husse eller matte inte har vett att hålla dem i kort koppel långt från mina ben.
Så vad är svaret? :-)
SvaraRadera