torsdag 22 december 2011
Hjärnan måste med
Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?
Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?
Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej! Hjärnan måste inte med!... eller åtminstone inte stora delar av den ;)
SvaraRaderaHjärnan kommer vilja stänga ner dig långt innan du är framme så hitta sätt att koppla bort den på. Har inga klockrena tips och har aldrig utsatt mig för något sådant där, hoppas du kan få lite bra tips här!
Du är grym som anmält dig och du kommer fixa det!
Daniel: Haha, ja du har ju rätt! Egentligen borde man lämna hjärnan hemma. Det jag söker efter är kanske en lobotomi..? ;)
SvaraRaderaEtt ingrepp måste nog till...helt klart! ;)
SvaraRaderaLite tips:
SvaraRaderaEn bra bok:
http://www.bokus.com/bok/9780880118323/running-within/
En artikel:
http://runningtimes.com/Article.aspx?ArticleID=18863
Just den här filmen har hjälp mig! Jag tänker på de där tokiga tjejerna ibland när jag tror att jag är trött och inser att det finns mycket kvar att ge! =) Grymt att du ska till Kalmar! Lycka till med träningen!
SvaraRaderaHej och grattis till anmälan, bara det en halv seger. Hur man laddar inför IM vet jag inte men du kan väl hänga på i juldagarna då en halv ironman skall köras som träning.
SvaraRaderaMagnusN: Tack! Den boken ska jag leta rätt på genast.
SvaraRaderaFia: Haha, ja, man kan verkligen använda de här tjejerna som inspiration. Det är inte förrän man beter sig på det där sättet som man är trött på riktigt... ;)
Anders: Kul! Vilken av dagarna? Kör ni inomhus? Eller vågar ni cykla ute i det här oberäkneliga vädret?
Simning=inne cykel= ute löpning=ute
SvaraRaderaTänkte köra mellan jul och nyår. Får bli en dag med hyfsat väder. Min filosofi är learning
by doing,jag kan inte tänka mig innan hur det är att springa en viss sträcka tex
Nu har jag inte gjort någon Ironman, men i de långlopp jag kört har jag förbättrat min mentala styrka. Tidigare var det mycket negativa tankar, en del tvekan och annat som förstör. Nu jobbar jag mycket mer med humor faktiskt. Låter kanske helt åt helsike, men när benen och blicken är helt tomma skrattar jag åt mig själv, drar nån torr vits...och fortsätter. Jag försöker även se saker som "jag får vara med om detta loppet, upplevelsen, äventyret".
SvaraRaderaEnligt mig är det mentala en stor del. Särskilt eftersom jag gått från att varit mentalt "svag" till att vara hyggligt stark.
Håller med Rickard! Efter att ha läst "Born to run" har jag blivit inspirerad till att försöka le och ha roligt under mina träningspass. Kanske ser lite småtöntigt ut att springa och flina, men det funkar helt klart för mig! Allt blir mycket lättare även om man bara låtsas av man tycker det är kul! ;-)
SvaraRaderaRichard: Det låter ju sjukt smart! All distraktion är bra distraktion... Ska prova att dra några ordvitsar eller så. :)
SvaraRaderaFia: Så kände jag också när jag hade läst Born to run! Och egentligen fungerar jag ju så när jag tränar löpning, jag ler hela tiden för att jag tycker det är så roligt. Och den
känslan borde man ju kunna hitta någonstans långt inne också när det är sjukt tufft i slutet på en Ironman.