85

Efter ungefär en kvart på lätta fötter längs Nissan igår så var jag övertygad om att jag skulle dö och blev assur. Jag är helt enkelt ingen löparstjärna. Men skam den som ger sig. Det var ju bara att springa på och hoppas på barmhärtighet från träningsvärksguden. Sen gick jag på ett Body Balance-pass och hann samla på mig tillräckligt med energi för att orka springa lite till. J sa snälla ord sen, om att det kommer bli en bra vasaloppsåkare av mig när jag blir sur istället för att ge upp när jag inte orkar med allt jag tror. Och så hävdade han att det inte handlar om att jag är dåligt tränad, utan om att jag är ovan att springa. Och det var ju bara för mig att hålla med. Han säger så kloka saker den killen.